Tronskifte påverkar den brittiska självbilden

Det är inte lätt att efterträda en så populär monark som Elizabeth II.

Den kronan kan bli tung att bära.

Den kronan kan bli tung att bära.

Foto: Alastair Grant/AP/TT

Ledarkrönika2022-09-10 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Gentlemen, You May Smoke!" Orden yttrades av Edvard VII, vid hans trontillträde efter modern drottning Viktorias död 1901. Viktoria avskydde rökning, vilket samtidigt råkade vara Edvards vanartiga favoritsysselsättning. Nu kunde han äntligen göra som han ville.

Edvard hade fått stå på tillväxt länge, för Viktoria satt på tronen i 63 år (bara överträffad av nyss framlidna Elizabeth II). Edvard hade hunnit fylla 59 innan han äntligen besteg tronen, vilket var en ansenlig ålder vid förra sekelskiftet. Så blev hans regeringstid också nio år kort.

Det är onekligen inte svårt att finna likheter med den situation Storbritanniens nye kung Charles III – eller Karl III som han av traditionella skäl egentligen borde kallas i Sverige – befinner sig i. Charles hann fylla 73 innan han blev kung och vissa har menat att det kanske hade varit bättre om han avstått tronen till förmån för prins William, född 1982. Fast så går det inte till i det traditionstyngda Storbritannien. Att Charles skulle bli kung var lika självklart som att Elizabeth II aldrig skulle abdikera, utan tvärtom tjänade sitt land in i det sista.

Det finns också skillnader. Viktoria var populär, men aldrig i närheten av Elizabeth II. När Viktoria dog gick solen aldrig ner över det brittiska imperiet, när Elizabeth tillträdde ett halvsekel senare var samma imperium under avveckling. Samtidigt som Elizabeth II varit länken till det förgångna, med rötter ända ner i det viktorianska Storbritannien och ändå längre tillbaks.

Det är inte lätt att efterträda en sådan monark. Det var inte lätt vid förra sekelskiftet heller. Edvard hade rykte om sig att vara en playboy och ansågs nog av vissa som olämplig att överta tronen. Även om monarkin inte är lika politisk i dag finns det möjligen de som säger detsamma om kung Karl, eller om vi nu ska fortsätta kalla honom Charles. Det havererade äktenskapet med prinsessan Diana är fortfarande ett mörkt moln på himlen, samtidigt som han haft förmågan att göra sig ovän med delar av både vänstern och högern, genom att tala sig varm för traditionell arkitektur och kräva progressivare miljöarbete.

Att den ibland lite excentriske Charles, enligt egen utsago, småpratar med sina krukväxter gör honom förstås klippt och skuren för att bli förlöjligad i skvallerpressen.

Samtidigt ska man nog inte underskatta hans folkliga popularitet. Många hoppas på ett långt och lyckligt regentskap, men alla inser också att hans tid på tronen naturligtvis kommer att bli mycket kortare än hans mors. Charles III:s huvuduppgift blir att agera bro till framtida monarker. Lite som för Edvard VII, i en tid när Storbritannien genomgick kraftiga sociala, politiska och inte minst teknologiska förändringar. Men också en tid då Det stora kriget väntade runt hörnet.

Till skillnad från då, befinner sig dagens Storbritannien ändå mer i ett emotionellt-politiskt limbo. När Viktoria dog var det få som ännu börjat ifrågasätta imperiet och det ansågs – trots tysk rustningspolitik – ohotat. Under Elizabeth II avvecklades imperiet under i huvudsak fredliga former och nationen fann sig gott i rollen som en andra rangens stormakt och till sist också som medlem i EG/EU. Fast nu har Storbritannien lämnat EU, den nordirländska frågan riskerar att dyka upp på nytt och till råga på allt vill många skottar bryta sig ur den gamla unionen med England.

Därtill kan vi relativt omgående räkna med att flera länder i Samväldet eventuellt inför republik istället för den brittiske monarken som formellt statsöverhuvud. Det säger något om Elizabeth II:s personliga popularitet att detta ännu inte skett. För Storbritannien var drottningen den bästa av diplomater. För anglofiler likt undertecknad representerade Elizabeth II ofta det bästa av Storbritannien i allmänhet och det gamla Storbritannien i synnerhet.

Därigenom torde emellertid manegen vara krattad också för Charles III. Om det går som för Edvard VII, vilken många också förlöjligade vid trontillträdet, är britterna att gratulera. Den edvardianska eran har med viss rätt, och trots att den var så kort, tecknats i ljusa nostalgiska färger ända in i våra dagar.

Dessa förhoppningar till trots är det för många nästan ofattbart att nationen inte längre har en drottning, därtill en drottning som var så älskad – också långt utanför landets gränser. Även om alla har varit mentalt förberedda, tar det tid att vänja sig också vid den naturligaste sak i världen, att en gammal människa lugnt och stilla lämnar denna värld. Stämningarna präglas därför av lika delar sorg och tacksamhet. Som sig bör.