Versaillesfreden har vi ju alla hört talas om, men Trianonfördraget? Eller för den delen freden i S:t Germain? I samtliga fall var det slutresultatet av första världskriget som reglerades för hundra år sedan. I samtliga fall duger det också att tala om fördärvliga freder, som längre fram skulle bidra till en ny världsbrand.
I Versaillesfreden fick Tyskland bära huvudskulden för krigsutbrottet 1914 och skulle straffas därefter. Dessutom fanns det just ingen annan stormakt att längre lägga skulden på. Det habsburgska imperiet hade upphört att existera.
Det är emellertid också lätt att tolka historien baklänges, så att vissa skeenden framstår som mer självklara än de faktiskt var. Men precis som den ryska revolutionen faktiskt inte var för handen 1914, var inte heller Österrike-Ungerns sammanbrott givet.
Nu hann Österrike-Ungern aldrig riktigt bli någon fullvärdig demokrati i modern mening, men väl att lägga märke till var landet inte heller någon totalitär 1900-talsdiktatur, utan en civiliserad dubbelmonarki och rättsstat som stod på randen till att bli en trippelmonarki med ökat självbestämmande för imperiets slaviska befolkningar. Över alla tronade ännu kejsaren, den till synes evige (han styrde i 68 år!) Franz Josef I.
Sedan kom kriget.
Franz Josef dog 1916 och efterträddes av Karl I. Två månader före Tyskland tvingades det habsburgska imperiet i september 1918 acceptera ett vapenstillestånd som i praktiken innebar en mer eller mindre villkorslös kapitulation. Kejsaren abdikerade och den ungerska rikshalvan förklarade sig självständig. Polacker och tjecker, slovaker och kroater med flera nöjde sig inte längre med självstyre utan krävde full självständighet. (Samma radikalisering återfanns emellertid också inom det segerrika Storbritannien, på Irland krävde allt fler en total brytning med London.)
De tysktalande, österrikarna accepterade utvecklingen under chock för det hade egentligen aldrig funnits någon österrikisk nationalism bortom identifieringen med imperiet som sådant. Nästan på dagen ett år efter vapenstilleståndet påtvingades den nya österrikiska republiken i S:t Germain-en-Layen en fred efter samma hårda modell som tidigare drabbat tyskarna i Versailles. Österrike tvingades till stora landavträdelser och många österrikare hamnade utanför den nya rumphuggna nationens gränser. Liksom i andra delar av imperiet slogs ekonomin i bitar med nya gränser och handelshinder.
Ungern drabbades ännu hårdare än Österrike, men efter inbördes strider och försök att upprätta en ungersk sovjetrepublik undertecknades inte något fredsfördrag med Ententen förrän 4 juni 1920 i Versailles (i ett lustslott i parken som just hette Trianon), i förra veckan för exakt hundra år sedan.
Nationen förlorade en tredjedel av sina ungersketniska invånare och två tredjedelar av sitt territorium. Samtidigt fastslogs bara vad som redan verkställts på marken med nya statsbildningar och grannländer som annekterade tidigare habsburgskt territorium.
Samtidigt var varje försök till etnisk uppdelning egentligen omöjlig, eftersom människor av olika ursprung bodde om varandra i en multikulturell mosaik – än mer påtagligt i städerna. Om Ungern hade fått behålla mer, hade andra enkelt uttryckt fått mindre. Överallt kom minoriteter i kläm.
I Österrike skapade S:t Germain-freden paradoxalt nog en sorts nationellt underskott, som utnyttjades av nazisterna längre fram på 30-talet. I Ungern utgjorde Trianonfördraget en bitter förödmjukelse och ledde fram till en auktoritär revanschism, slutligen befäst genom den fascistiska pilkorsrörelsen under andra världskriget. Än i dag utnyttjas Trianonfördraget i politiskt syfte av ungerska nationalister, liksom (selektivt) av premiärminister Viktor Orban.
Det habsburgska imperiets upplösning var egentligen en omöjlig historia, som aldrig skulle tillfredställa alla. Men första världskrigets segrarmakter förvandlade dessutom freden till en draksådd för nya konflikter.