Tre verkligt värdiga mottagare av Nobels fredspris

Demokrater i Belarus, Ryssland och Ukraina förtjänar allt stöd de kan få under denna mörka tid.

Ledarkrönika 7 oktober 2022 17:27
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Den belarusiske dissidenten Aljaksandr "Ales" Bjaljatski befinner sig i gott sällskap. Han får dela Nobelpriset i fred tillsammans med den ukrainska människorättsorganisationen The Center for Civil Liberties och den ryska människorättsorganisationen Memorial. Den senare leddes ursprungligen av en annan dissident och Nobelpristagare – Andrej Sacharov.

Numera är Memorial förbjuden i Ryssland, liksom människorättsorganisationen Vjasna i Belarus. Den senare grundades av Bjaljatski, som själv gripits vid närmare 30 tillfällen, tillbringat flera år i fängelse och numera sitter häktad utan rättegång.

Det är faktiskt oklart huruvida han ens fått reda på att han fått Nobelpriset.

 

Om Vjasna och Memorial är förbjudna och dissidenter i såväl Belarus som Ryssland antingen är fängslade, tystade eller tvingats i exil, kan The Center for Civil Liberties verka fritt. Av de tre länderna är Ukraina den enda demokratin och en frihetens fyrbåk i hela östra Europa. The Center for Civil Liberties ägnar sig därför främst åt att dokumentera ryska övergrepp under det pågående kriget. Men organisationen grundades ursprungligen, 2007, för att stödja mänskliga rättigheter i Ukraina.

Memorial grundades under sovjettiden och dess arbete har i stor utsträckning handlat om att kartlägga förbrytelser under i synnerhet Stalintiden i hela det gamla sovjetimperiet. Det är förstås inte något dagens regim i Moskva vill kännas vid och något som bryter mot diktatorn Vladimir Putins tillrättalagda – och därmed faktiskt nystalinistiska – historieskrivning. Det är till exempel talande hur man försökt skriva om historien kring det sovjetiska förintelselägret i Sandarmoch, en plats där morden på tusentals fångar kartlagts av Memorial.

Sandarmoch ligger i ryska Karelen och som en märklig tillfällighet föddes Bjaljatski i just Karelen, fast i en del som ursprungligen var finsk, men ockuperades och annekterades under andra världskriget. Kan det ha bidragit till hans insikter om vad förtryck och imperialism kan leda till?

 

Under alla omständigheter har Bjaljatski ända sedan 90-talet varit en nagel i ögat på regimen i Minsk. Det är i sig tillräckligt för att ge honom Nobelpriset, men kanske är det särskilt viktigt att en belarusisk dissident får priset just i år. Hela nationen har nämligen kommit i kläm under det pågående kriget i Ukraina.

I praktiken duger det att tala om en rysk ockupation via ombudsdiktatorn Alexander Lukasjeno. Med ryskt stöd i ryggen har han kunnat sitta kvar och ytterst brutalt slagit ned på den demokratiska oppositionen. Vem som helst kan drabbas, även den "som bara dricker kaffe" för att citera Bjaljatski själv (dn.se). Många har misshandlats svårt, mördats eller "försvunnit", många har också tvingats fly sitt land för att rädda sig och sina familjer.

Som tvångsallierad till Ryssland har också Belarus drabbats av västliga sanktioner. Det är något som den folkvalda, i exil boende presidenten Svjatlana Tsichanouskaja beklagat men funnit nödvändigt. Annars skulle Lukasjenkos regim riskera att förstärkas. Samtidigt som vi inte får glömma att det (sviktande) ryska stödet på folklig nivå för Putins krig i stort sett helt lyser med sin frånvaro i Belarus. Uppgifter tyder på att soldater och befäl ända upp på högsta nivå vägrar delta i kriget mot Ukraina, varför något belarusisk insats heller aldrig aktualiserats. Däremot har förband av frivilliga belarusier deltagit – på ukrainsk sida.

 

Bjaljatskis Nobelpris är först och främst ett erkännande för alla oppositionella i Belarus. Samtliga tre pris är också en välförtjänt "födelsedagspresent" i Kreml. Jo, Putin fyllde faktiskt jämnt 70 år på fredagen.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa