I dag vid midnatt lämnar Storbritannien den europeiska unionen för en osäker framtid som postimperial regionalmakt på egen hand. Denna sorgens dag för anhängare av europeiskt samarbete, må vi likväl hoppas på en lyckosam framtid för det Förenade konungariket. Britterna är ju våra vänner!
Ändå tvingas vi samtidigt, efter ett halvt sekel, konstatera att Charles de Gaulle kanske hade rätt. Tvenne gånger lade han under 60-talet in sitt veto mot brittiskt medlemskap i det som skulle bli EU, men ännu bara kallades CEE (Communauté économique européenne) eller på svenska EEG.
De Gaulle motiverade sina veton med att britterna sannolikt inte var tillräckligt införstådda med det europeiska samarbetets framtida politiska utveckling. Ett brittiskt medlemskap skulle därmed riskera att skada detta samarbete – och i värsta fall rentav leda till sämre relationer över engelska kanalen.
I dag låter de Gaulles anmärkningar närmast profetiska, han insåg vad få andra förstod: att både Frankrike och Storbritannien var försvagade stormakter med avvecklade imperier. Men att bara fransmännen hade något svar på denna historiska utmaning (sin egen och andra franska politikers ibland lite bombastiska retorik till trots).
Frankrike har alltid varit en kontinentalmakt, om inte annat därtill tvingad av sin egen geografi. Kolonialväldet hade i den meningen aldrig haft samma identitetsskapande betydelse som dess brittiska motsvarighet. Till detta kan man, måhända, påpeka det franska imperiets jämfört med det brittiska mer dramatiska sammanbrott med krigen i Indokina och Algeriet som främsta exempel. Storbritannien var samtidigt till skillnad från Frankrike mer än en blott formell segrarmakt från andra världskriget, med vid tiden ännu en ledande ställning inom det postimperiala samväldet – med därtill omfattande ekonomiska intressen i form av bland annat global livsmedelsimport.
De Gaulles Europapolitik har ofta framstått som motsägelsefull. Å ena sidan varm anhängare av fördjupat samarbete (också politiskt), å andra sidan aldrig federalistisk och ibland rentav obstruktiv. Vissa har tolkat detta som att ett europeiskt Frankrike aldrig var så viktigt som ett franskt Europa. För allt i världen! Fast för de Gaulle var motsättningen chimär. För honom låg Frankrikes framtid som stormakt enbart i fördjupat europeiskt samarbete, samtidigt hans omsorg inte tog slut vid Strasbourg eller Mulhouse.
Men i dag, med en oberäknelig isolationist i Vita huset och ett brittiskt EU-utträde bara timmar bort, framstår alltså de Gaulles politiska insikter som just profetiska. Naturligtvis har mycket förändrats sedan 60-talet. Tack vare Berlinmurens fall har EU utvidgats och Sverige har för övrigt gått från en snarast självgod egenisolering till en närmast konform (fast något grund) proeuropeism.
Fast medan framför allt USA och Kina, men också Ryssland delar upp världen mellan sig inbillar sig Storbritannien kunna spela samma roll som för hundra år sedan. Utträdet framstår snarast som politiskt självskadebeteende, men skadar också Europa. Vår kontinent riskerar kort och gott att komma i kläm.
Det är djupt oroande, i synnerhet som den, i grunden sympatiska, proeuropeiska federalismen genom sin ofta bristande realpolitiska insikter framstår som fladdrande segel i stormen. För exempelvis Sverige är det förstås rimligt att vi, precis som före 1900-talskrigens era, åter vänder blickarna mot Berlin. Men det går knappast att tänka sig en tysk världspolitik utan fransk ledning.
Visst behöver Frankrike Europa men sannerligen behöver Europa också Frankrike.