Tänk om Ryssland faktiskt anfaller Ukraina

Putin har inte låtit dra samman över 100.000 man blott som en tom maktdemonstration.

Rysk stridsvagn under övning i Rostov för tre dagar sedan, nära den ukrainska gränsen.

Rysk stridsvagn under övning i Rostov för tre dagar sedan, nära den ukrainska gränsen.

Foto: AP/TT

Ledarkrönika2022-01-14 17:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dramat fortgår. Enligt uppgifter (som naturligtvis är omöjliga att verifiera) befinner sig redan närmare 120.000 man i förläggningsplatser runt Ukrainas långa östgräns, samt på Krim. Enligt åter andra uppgifter pågår en upprustning som till sist ska resultera i 175.000 välförberedda trupper, senast i början på nästa månad.

På sätt och vis imponerande, fast inte något som kan vara i all evighet. Även om alla verkligen inte ligger i tält vid fronten sliter förläggningslivet på soldater och materiel. När våren kommer och tjälen går ur jorden förvandlas dessutom delar av Ukraina till en gigantisk leråker.

Fast det blir väl ändå inte något storkrig, eller?

Det är så vi gärna resonerar, att upptrappningen trots allt handlar mer om att demonstrera makt än utöva den med militära medel. Att allt när dagen går mot sitt slut visar sig vara ett gigantiskt storpolitiskt stresstest. Så kan det också vara, kanske rentav den mest troliga utvecklingen. Fast det är också riskabelt att utgå från detta som enda möjliga scenario, eller för den skull att Putin ens bestämt sig för hur han ska agera.

Om Ryssland anfaller är det lätt att tänka sig kriget som uppföljningen för det faktiska angreppet för snart åtta år sedan, alltså en fortsättning av "ombudsockupationen" av Donbas. Givet att lejonparten av de tillgängliga ukrainska styrkorna ska vara utplacerade långt österut, kan det tyckas som en ganska given strategi. Fast även om man kan diskutera exakt hur stark det ukrainska försvaret är, så är slagkraften avgjort mycket större än 2014.

Så varför skulle den ryska generalstaben välja en sådan relativt genomskinlig strategi? En mer ambitiös planering bygger på ett visserligen inledande anfall över skyttegravarna vid Donetsk och Luhansk, men att de verkliga huvudanfallen utgörs av en dubbel omfattning. Från Krim i söder och längs linjen Tjernihiv-Charkiv i norr. Därtill med diversionsanfall av mindre förband över den belarusiska gränsen i nordväst.

Givet att Ukraina öster om Dnipro (Dnepr) sin storlek till trots ofta är relativt lättforcerad terräng skulle en sådan kniptångsmanöver riskera att bli förödande och i värsta fall ställa Kiev inför fait accompli – att acceptera en situation där upp till halva landet ockuperas av Ryssland.

Den ukrainska generalstaben är naturligtvis lika medveten om dessa förutsättningar. Därtill lär Ryssland dominera luftrummet i händelse av storkrig, liksom än mer kusten. Det förra innebär – förutom faran för bombraider – svårigheter för de ukrainska trupperna att genomföra större förflyttningar. Det senare kan möjliggöra landstigningar längs Svarta havskusten, liksom en total blockad av samtliga ukrainska hamnar.

Fast man kan också tänka sig precis motsatsen! Att Ryssland nöjer sig med skenanfall i söder och norr, för att locka bort de ukrainska styrkorna och genomför huvudanfallet just i Donbas. I så fall sannolikt med mindre slutmål.

Det kan ju förefalla märkligt att genomföra ett storangrepp "mitt på blanka förmiddagen"! Brukar inte ryssarna istället vara mästare på överraskningsanfall? Jo, fast i det aktuella fallet är en större militär uppladdning omöjlig att dölja i vilket fall som helst.

Ungefär som inför Kuwaitkriget 1991. Den relativt långa förberedelsetiden fick Saddam Hussein att något sänka garden. Han inbillade sig att det handlade om blott hot och förhandlingsspel.

Ungefär som vi nu gärna vill inbilla oss att Putin egentligen aldrig har tänkt att anfalla Ukraina.