Det började inte bra. Som nytillträdd vd för Volvo beslutade Pehr G. Gyllenhammar att lägga ner P1800 – utan att bygga en ersättare. Istället fick vi så småningom den rostbenägna 244 med gräsligt underbett. Långsiktigt var dock profileringen på säkra familjebilar riktig och med 700-serien fick svenskarna en riktig liten miniatyrjänkare (fast med mycket högre kvalitet). PG blev synonymt med Volvo och ansågs under många år vara Sveriges mest beundrade man.
Värre var det med storaffärerna, de som inte blev av. Först sammanslagningen med Saab. Den var inte populär bland många inom Saabs ledning, som fruktade att bilens karaktär skulle gå förlorad.
I dag existerar som bekant Saab inte längre som biltillverkare.
Så var det Norge-historien som skulle resultera i byte av Volvo-aktier mot rättigheter till norsk olja – som då bara precis hade börjat utvinnas. Det blev nej där också.
Beräkningar påvisar att Sverige därmed förlorat hundratals miljarder kronor i uteblivna vinster för oljeproduktion.
Slutligen var det försöket att slå samman Volvo med (då) helstatliga franska Renault. Den gången kördes Gyllenhammar över av den egna bolagsstyrelsen – och lämnade företaget med omedelbar verkan.
Där visade sig svenskt näringsliv från sin sämsta småborgerliga sida. Med känt resultat.
Istället för ett samarbete med Renault såldes Volvos personbilsdivision så småningom till Ford. Det gick väl sådär. För att sluta med en ny försäljning till det för de flesta svenskar dittills okända kinesiska Geely. Vill man vara snäll kan man hävda att det gått över förväntan!
På den kinesiska statens nåder.
För i den kinesiska diktaturens politiska balansräkning är Volvo bara en marginalpost – ägd av privata Geely eller inte. För regimen ligger det största värdet med Volvo numera i att man har industriellt fotfäste i Europa och därefter att konstruktionen ger potentiella möjligheter att utöva utpressning mot Sverige vid politiska trångmål.
Vi borde nog lyssnat mer på Gyllenhammar.