Står Europa inför en ny etnisk rensning?

Under kriget för tre år sedan ägnade sig Azerbajdzjan åt terrorkrigföring mot civila armenier.
Under kriget för tre år sedan ägnade sig Azerbajdzjan åt terrorkrigföring mot civila armenier.

När världen för en gångs kanske skulle behöva ryssarna, är de typiskt nog frånvarande.

Ledarkrönika 22 september 2023 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Folket i Nagorno-Karabach svälter, men omvärldens medier är upptagna med annat. Kriget i Ukraina naturligtvis, fast också mer dramatiska händelser som jordbävningen i Marocko eller översvämningen i Libyen.

Svältkatastrofer är mer smygande, vilket Azerbajdzjans regering är fullt medveten om. Sedan förra året har man blockerat den enda riktiga vägen mellan Nagorno-Karabach och det egentliga Armenien. Med få undantag har varken mat eller mediciner letat sig fram till den armeniskbefolkade exklaven.

Omvärlden har varit tyst, inklusive det mäktiga grannlandet Ryssland – trots att vapenvilan för tre år sedan ska garanteras av ryska trupper. Det är nu inte så konstigt och kanske borde man skriva det tidigare mäktiga Ryssland, för som bekant går kriget inte den ryska krigsmaktens väg i Ukraina. Kort sagt har Moskva varken muskler eller intresse av att orka bry sig om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Detta inser man i Baku. Blockaden av Nagorno-Karabach får ses som ett test på omvärldens reaktioner och nu går man vidare på den inslagna vägen. Efter bland annat kraftig artilleribeskjutning har eld upphör ingåtts, på azeriska villkor.

Enligt avtalet ska Nagorno-Karabach pacificeras, vilket innebär fullständig avväpning av lokalförsvarsförband. Jerevan och Stepanakert har gått med på vapenvilan eftersom alternativet förmodligen hade varit en fullskalig azerisk invasion – sannolikt med många civila offer.

Problemet är förstås att utgången kan bli densamma i vilket fall som helst. Efter pacificeringen kommer azeriska stridsvagnar att kunna rulla in helt ostört.

Vad värre är kan en erövring också följas av etnisk rensning. Genom att fördriva alla armenier skulle ju det "etniska problemet" Nagorno-Karabach lösa sig av sig självt. Det är just en lösning vi känner till från det jugoslaviska upplösningskriget på 90-talet. Och när en fördrivning väl genomförts, brukar den vara svår att reversera. Något inte minst armenierna har bittra erfarenheter från sedan folkmordet i det sönderfallande Osmanska imperiet för lite drygt hundra år sedan.

Nu skulle den azeriska regeringen naturligtvis aldrig öppet propagera för etnisk resning. Men att man, medan striderna under veckan pågick, utlovade "evakuering" av civila armenier väcker oro.

Det är samtidigt lite Armenien kan göra. Det är minst lika mycket en fråga om ekonomi som stridsvilja. Det första kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan på 90-talet vann armenierna, men sedan dess har Baku utnyttjat nationens oljeinkomster till att bygga upp en modernare krigsmakt, väl att lägga märke till med turkiskt stöd. Armenien har fått hålla till godo med sovjetmateriel och så gick det som det gjorde för tre år sedan – trots hårt armeniskt motstånd. På några veckor lyckades den azeriska krigsmakten erövra stora delar av Nagorno-Karabach och tvingade sedan armenierna till en förödmjukande vapenvila.

Den gången förvånades många, och inte bara i Armenien, över det jämförelsevis svaga ryska agerandet. Ända sedan Sovjetunionens upplösning kan man säga att Ryssland agerat garantmakt för det lilla Armeniens överlevnad. Visserligen tvingades Baku till sist gå Moskva till mötes. Erövringen av hela Nagorno-Karabach fick ställas in – den gången.

Nu prövar den azeriska regeringen åter Moskvas och omvärldens tålamod. Fast den här gången är Ryssland kraftigt försvagat på grund av kriget i Ukraina. Det tveksamt om Ryssland längre har någon militär förmåga att ingripa med någon större styrka, om ens den politiska viljan finns. Mycket talar på en överenskommelse mellan Baku och Moskva, där man i Kreml säkert hoppas på att den jämförelsevis västvänlige armeniske presidenten Nikol Pasjinjan ska falla till förmån för någon mer lättkontrollerad marionett. För armenierna – som bara kan vädja till omvärldens ingripande – är det en katastrof. Under alla år har Jerevan av nationella överlevnadsskäl agerat Moskvavänligt, men nu när det verkligen gäller tycks den ryska björnen inte vara mycket mer än en papperstiger.

För omvärlden är det lätt att nöja sig med protester och beklaganden. Fast riktigt så enkelt är det inte. För ett anfallskrig är förstås lika illa var det än verkställs och skulle verkligen armenierna fördrivas från Nagorno-Karabach riskerar vi dessutom att göra om samma misstag som på Balkan under 90-talet. Ett alltför passivt uppträdande kan leda till större oro inte bara i närområdet, utan också att diktaturer i helt andra delar av världen väljer att ta för sig av svagare grannländer.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa