Ibland är det svårt att ta till sig verkligheten, ibland blir det för smärtsamt att se vad som faktiskt pågår. Som inför de första uppgifterna om koncentrationsläger under andra världskriget. Nog för att de allierade redan kände till hur grym Hitler var, snarare var det omfattningen som föreföll så osannolikt enorm. Att det handlade om hundratusentals, kanske miljoner människor i läger med det yttersta syftet att utrota ett helt folk.
Dessutom hette det ju redan då att sanningen är krigets första offer. Var inte koncentrationslägren lite som de påhittade historierna från det tidigare världskriget, då tyska soldater till exempel påstods grilla belgiska spädbarn på sina bajonetter?
Fast tyskar begick faktiskt andra övergrepp i Belgien, på riktigt. Själv har jag en gång sett en fruktansvärd bild på en japansk soldat som spetsat ett kinesiskt spädbarn på sin bajonett under andra världskriget. Och samtida uppgifter om tyska koncentrationsläger var blott alldeles för sanna.
Jag tänker på det nu, när allt fler uppgifter framkommer om ryska massdeportationer i östra Ukraina. Det handlar om hundratusentals människor som deporteras av de ryska ockupanterna till Ryssland, ibland ända bort till fjärran Östern. Vissa vittnesmål talar om hur människorna får både pass och mobiltelefoner beslagtagna, för att sedan tilldelas ryska dokument – som dock inte ger möjligheter att lämna vad som i praktiken riskerar att bli en rysk fångenskap. I andra fall har det samtidigt varit möjligt att ta sig tillbaka till Ukraina via exempelvis Belarus, så den ryska politiken förefaller inte helt systematisk. Den tyska tv-kanalen Deutsche Welle är en av många om förmedlat vittnesmål från de som lyckats ta sig ut.
Vissa uppgifter från andra håll är än mer upprörande, men ibland svåra att verifiera, till exempel farhågorna om att föräldralösa barn, eller barn som bara tillfälligt kommit ifrån sina föräldrar, omhändertas för att sedan adopteras bort till ryska föräldrar. Likaså de alltmer upprörande uppgifterna om de så kallade filtreringslägren, vilket på sätt och vis inte är något annat än en annan term för koncentrationsläger.
Före deportation österut ska nämligen soldater och myndighetspersoner, men också exempelvis journalister och krigsveteraner filtreras bort. Vad som händer med dessa är det egentligen ingen som vet, men den ymniga förekomsten av massgravar i en stad som i den praktiken ockuperade och bokstavligt ruinerade Mariupol väcker obehagliga föraningar.
Det hela väcker också många frågor. Vad har Ryssland för intresse av att deportera stora delar av den ukrainska civilbefolkningen, i synnerhet kanske som det i många fall rör sig om rysktalande – det vill säga precis dem som Kreml påstår att man håller på att befria? Och varför det, milt uttryckt, oerhörda övervåldet överallt? På samma sätt som man kan fråga sig varför ryska trupper omedelbart efter invasionen av norra Ukraina inledde massakrer på civila.
De historiska förebilderna finns emellertid. Under andra världskriget utsattes stora delar av befolkningarna i de baltiska nationerna för en liknande behandling. Samhällseliten greps och avrättades ofta, medan vanliga människor skickades till läger i Sibirien. I fallet krymtataterna på Krym (Krim) – vilka som bekant åter befinner sig under ockupation sedan åtta år – fördrevs i princip hela befolkningen.
"Döden är lösningen på alla problem. Ingen människa – inget problem" enligt Stalin. Hans lösning på det "ukrainska problemet" hade redan under 30-talet varit holodomor, den massvält som orsakade miljoner ukrainares död. Han gav också order om att avrätta hela den tillfångatagna polska officerskåren (liksom ett större antal civila) efter att Sovjetunionen tillsammans med Tyskland erövrat Polen 1939.
Jämförelserna kan tyckas väl drastiska. Det har ändå gått över 80 år sedan dess. Vi vill gärna tro att dagens Ryssland är något annat än dåtidens Sovjetryssland. Och för en annan, som hade förmånen att bo i Ryssland på 90-talet, är det svårt att förstå hur långt den politiska degenereringen gått sedan dess.
I dagens Ryssland känns både Jeltsins 90-tal och Gorbatjovs 80-tal avlägsna. Då känns stalinismen närmare, med alla dess ohyggliga metoder både inom och utom landets gränser. Då behöver vi varken förvånas över terrorbombningar, filtreringsläger eller massdeportationer. Det är en rysk tragedi med Ukraina som främsta offer. Det får vi inte blunda för.