Daniel Helldén vann språkrörsvalet med en röst mer än Magnus P Wåhlin.
Chrusjtjov stod förstås till höger om Stalin. Fast vad säger egentligen det? Kommunister var de ju båda två. Den ideologiska skillnaden var bara relativ.
Det är inte så annorlunda i andra sammanhang, som nu med Miljöpartiet. För en knapp vecka sedan valdes Daniel Helldén till nytt manligt språkrör för De gröna, med minsta möjliga marginal – en enda röst. Därmed påstods ändå högerfalangen ha vunnit över vänsterfalangen, vars kandidat var prästen Magnus P Wåhlin.
Måhända är det verkligen en korrekt beskrivning. Fast i så fall bara i MP-kretsar. För utomstående förefaller skillnaden mellan de båda som marginell, som fallet ofta är oavsett vilket parti man pratar om.
På samma sätt kan det ifrågasättas huruvida Helldén egentligen var Magdalena Anderssons favoritkandidat. Kanske i jämförelse med Wåhlin då, som ville ha en "bredare" politik. I praktiken en mer påtaglig vänstervridning.
Men ingen – och allra minst då en socialdemokratisk oppositionsledare – bör förstås inbilla sig någonting. Helldén hade i själva verket knappt hunnit bli vald för han gjorde sig alldeles omöjlig.
Helldén säger nämligen nej till kärnkraft. Då, nu och i framtiden. Kommer frågan om nya reaktorer upp på bordet, ja då är det tydligen uteslutet med någon mörkgrön medverkan. Oavsett vad statsministern råkar heta.
Inget av detta är nu egentligen särskilt förvånande och Helldén ska faktiskt ha en eloge för att han vågar tala klarspråk. Det tydliggör redan nu regeringsalternativen i nästa val. Om Andersson går till val på att försöka bilda en rödgrön ministär – rimligtvis med Miljöpartiets medverkan – ja, då blir det inte nya reaktorer. Oavsett vad Andersson säger. (Och tydligen oavsett Märta Stenevis inställning, för hon är inte lika kategorisk.)
Helldén har av vissa framställts som pragmatisk och samarbetsinriktad, med betoning på hur han lyckades samverka som trafikborgarråd i Stockholms förra blågröna styre. Må vara, men Wåhlin har ju lyckats med detsamma i Växjö, dessutom under längre tid.
Därtill kan det diskuteras hur framgångsrik Helldén var som trafikborgarråd. Mycket bråk om cykelvägar och sämre förutsättningar för biltrafiken blev det. I kommunalvalet backade Miljöpartiet till lite drygt 6 procentenheter. Inte ens på påstått gröna Södermalm lyckades Helldén & Co rosa marknaden.
Ändå är språkrörsvalet en tydlig signal. Att betoningen kommer att ligga på en radikal miljö- och klimatpolitik. Fast också att De gröna satsar på säkra kort. Storstäderna i allmänhet och Stockholms innerstad i synnerhet. För ute i resten av landet riskerar MP utrotning. Där finns det inte några väljare att vinna i vilket fall som helst.
En annan sak är hur språkrören ska komma överens med varandra. På kongressen i Örebro försökte Helldén och Stenevi åtminstone le mot varandra, men känt är att Stenevi helst hade sett ett annat manligt språkrör. Något riksmedierna har ägnat mycken möda att belysa och som påstås bero på att hon helst vill styra och ställa alldeles själv. Det har talats om en toxisk arbetsmiljö runt henne.
Må vara hur det vill med den saken. Många vanliga väljare lär rycka på axlarna åt de gröna stridigheterna i vilket fall som helst. Bortom den mediala spekulationen är Miljöpartiet nämligen politiskt irrelevant för de flesta.