Sovjetunionens vålnad fortsätter hemsöka Ryssland

Ännu en välskriven bok om Sovjetunionen och Ryssland av Kristian Gerner.
Ännu en välskriven bok om Sovjetunionen och Ryssland av Kristian Gerner.

Dog verkligen Sovjetunionen den där dagen -91 när flaggan halades över Kreml? Ja, och ändå inte – enligt professor Gerner.

Ledarkrönika 30 oktober 2021 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har sina sidor att recensera en bok av sin gamla lärare från Slaviska institutionen i Lund Kristian Gerner. I synnerhet som den till att börja med inte riktigt tycks hålla vad den lovar! Fast bara skenbarligen. Den som ger sig till tåls får sin belöning.

Sovjetunionens skendöd. En historia om det moderna Ryssland (Historiska media) är nämligen som en resa genom inte bara det moderna Ryssland och den tidigvarande Sovjetunionen, utan också en resa genom hela den ryska historien. I kronologisk oordning. För även om boken börjar med just Sovjetunionens upplösning rör sig berättelsen bakåt lika mycket som framåt – och emellanåt samtidigt.

Det är som en resa mellan Moskva och Sankt Petersburg, där resenären från tågfönstret kan beskåda de olika epokerna sida vid sida. Och med en så god ciceron som Gerner i kupén blir det alltid lärorikt men aldrig tråkigt. Det går nämligen inte att förstå dagens Ryssland, utan att förstå dess historia och hur presidenten Vladimir Putin försöker använda sig av densamma. Men vi talar inte om den politiska utvecklingen i egentlig mening, för det finns ingen politik i Ryssland! Åtminstone inte utanför maktkampen mellan starka män (sällan kvinnor). För att ändå förstå den historiska utvecklingen måste vi gå till kulturen.

 

Därför är det inte förvånande att Gerner lägger ned sådan möda på att vrida och vända på arvet efter alla dissidenter, sanningssägare och fritänkande författare – allt från Joseph Brodsky under sensovjetisk tid till patriarken Filipp på 1500-talet och Anna Achmatovas Petersburg under mellankrigstiden.

Gerner hoppar lika lätt och ledigt mellan inte bara olika historiska skeenden som mellan tematiska dito, må det vara litteratur, konst eller arkitektur. För det är så verkligheten ser ut genom tågfönstret. En förfallen by med en nybyggd kyrka följs av en nyslagen äng och en nedlagd fabrik. Och det låter kanske lite rörigt i min framställning, fast inte så i Sovjetunionens skendöd. Tidigare sakkunskaper är inte heller så viktiga för läsaren som verkligt intresse och framför allt nyfikenhet gentemot det ryska.

För en annan – som alltid älskat det välfyllda slaviska smörgåsbordet (om än inte alltid precis alla rätter) – är glädjen förstås stor nog och framför allt slipper man de där trista dagspolitiska föredragningarna. Det finns till och med utrymme för genuina överraskningar även för den som inbillar sig redan kunna det mesta. Till exempel fick jag lära mig att framväxten av en effektiv borgarklass i 1800-talets Ryssland delvis kan förklaras genom att många inom den högre bourgeoisien hade gammaltroende ursprung. Vem har sagt att lutheraner skulle ha monopol på god arbetsetik?

 

Fast det finns förstås också utrymme för det helt moderna, för utvecklingen i Belarus likväl som Ryssland. Belarus är inte en moskovitisk avknoppning, men däremot ett annat Ryssland med egen kulturhistoria – lika präglad av ortodoxi som katolicism och inte minst en numera tragisk nog nästan utdöd judendom. I Belarus duger det att tala om ett nationellt uppvaknande, glädjande nog kopplat till framväxten av en demokratisk opposition med brett folkligt stöd.

Mångas framtid avgörs dock i Moskva. Gerner kopplar såväl Boris Nemtsovs som Alexej Navalnyjs öden till djupgående skeenden i det putinska Ryssland – och därtill med en litterär knorr från Alexander Pusjkin, som borde göra dagens allhärskare i Kreml orolig. Kanske är det en gång för alla dags att förpassa den sovjetiska vålnaden till historiens annaler?


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa