Mao Zedong hävdade en gång att alla länder har en armé – sin egen eller någon annans. På åtminstone den punkten hade han faktiskt en poäng. Stater som inte försvarar sig brukar erövras förr eller senare. Samma princip gäller för övrigt även inom stater, när försök görs att leva utanför det omgivande samhället.
Ett bra exempel kan faktiskt vara Christiania, den så kallade fristaden mitt i Köpenhamn. Efter över ett halvsekel kan detta experiment nu närma sig slutet. Till sorg för vissa, men möjligen till glädje för andra.
I själva verket har Christiania ofta omgetts av ett hippieromantiskt skimmer det sällan förtjänat. Att stadsdelen styrs genom stormöten och en sorts konsensusdemokrati, att privatbilism är förbuden eller rentav att man han har sitt eget postväsende räcker emellertid inte för att dölja de omfattande sociala problem som följt området genom åren. Det Christiania mer än något annat varit känt, eller snarare ökänt, för torde nämligen vara den öppna narkotikaförsäljningen på Pusher Street, i praktiken något av en huvudgata. Inte bara christianiter, utan köpenhamnare i allmänhet och dessutom utlänningar – inte minst svenska ungdomar – har lätt och ledigt kunna köpa cannabis utan besvärliga frågor.
Nyligen mördades en person, och flera skadades, i en narkotikarelaterad uppgörelse. Det är nämligen länge sedan knarkhandeln var föremål för den småskalighet som präglat resten av Christiania. På senare år har framför allt Hells Angels försökt kontrollera försäljningen, men man pressas allt hårdare av andra gäng. Det faktum är cannabisförsäljningen på Pusher Street varit halvlegal har förstås gjort verksamheten mycket lukrativ – och måhända en påminnelse om narkotikalegalisering faktiskt kan skapa fler problem än den löser.
Nu har christianiterna fått nog. Igen. För genom åren har det gjorts många försök att stoppa knarkhandeln. Invånarna torde dock långt ifrån alltid ha varit överens om vad som bör göras, för haschandet var redan från första början en betydelsefull del av hippiekulturen. Ett arv Christiania aldrig riktigt förmått eller ens önskat göra upp med.
Ett allvarligare problem är att även vid de tillfällen man varit någorlunda överens, har det inte varit lätt att sätta sig upp mot gängens våldskapital. Därmed är vi tillbaka till ordförande Mao. Eftersom de vanligtvis pacifistiska christianiterna vill ha så lite med militär och polis som möjligt att göra, finns det andra som gärna uppfyller det gatans maktvakuum som uppstår. Det kommer förstås att gå på samma sätt den här gången också. Inför hotet att få stryk (eller råka värre ut) brukar de flesta backa.
Nu vill visserligen många christianiter att polisen måste röja upp i området. Fast samtidigt vill man behålla sitt självstyre. En motsättning som svårligen låter sig lösas och som är rätt symptomatisk för den christianitiska anarkismen. Man har alltid eftersträvat långtgående autonomi. Men alla vill förstås ha rätt till sjukvård och annan dansk välfärd. Eller som nu, vid behov polisiärt skydd.
Långsamt pågår en normalisering, samtidigt som det omgivande samhällets tolerans gentemot fristadens avigsidor krympt. Tidsandan har förändrats, brottsligheten blivit grövre och för många av områdets invånare har trygghet för familj och vänner blivit mycket viktigare än den tvivelaktiga "rätten" att tända på eller "friheten" att leva i social halvmisär.
De flesta skulle nog säga att det är en utveckling till det bättre.