Turkiets president Recep Tayyip Erdogan började sin karriär som gatuförsäljare av vykort, vattenflaskor och simit (sesambröd). I det perspektivet måste man erkänna att han verkligen lyckats. Samtidigt som ränderna nog aldrig riktigt går ur basarförsäljarens knep. Inte minst märks det inom utrikespolitiken, där Erdogan just nu bland annat ägnar ganska mycken möda åt att förhala det svenska Nato-medlemskapet.
Eller rättare sagt, han gör i själva verket inte alls särskilt mycket. Mer än att beklaga sig högljutt över den påstådda svenska oförmågan att gå honom till mötes i framför allt kampen mot verkliga eller inbillade kurdiska fiender.
På ett sätt går det att förstå honom! Om vi håller fast vi basarliknelsen. Under dylika omständigheter gäller det ju att pruta, men svenskarna förefaller inte bara beredda att betala fullt pris, de tycks till och med gå med på också synnerligen ohemula prishöjningar.
Från svensk sida hävdas att förhandlingarna går framåt, att det visserligen är nödvändigt att emellanåt "förklara" hur det svenska rättsväsendet fungerar, men framför allt – att ett snabbt Nato-medlemskap är viktigare än nära nog allting annat.
Just där riskerar strategin att gå i baklås. Eftersom vi istället för att pruta, höjer budet. I en situation där redan utomordentliga miljöer till dubbelspel yppat sig under kriget i Ukraina (på sätt och vis kan man säga att Turkiet deltar på båda sidor, samtidigt), vet Erdogan också att övriga Nato i allmänhet och USA i synnerhet har mycket annat att tänka på än det svenska medlemskapet. Åtminstone så länge svenskarna uppenbarligen är beredda att kröka rygg ytterligare något i umgänget med presidenten i Ankara. Han som lever för nyottomanska drömmar och hellre ser sig som de stora sultanernas arvtagare, än en modern statsman i Atatürks efterföljd.
Om inget dramatiskt inträffar på någon annan front kommer situationen förmodligen inte att förändras förrän lagom till president- och parlamentsvalen nästa sommar. Vill Sverige (och Finland) komma med snabbare så tvingas vi förmodligen till eftergifter vi inte vill – eller lagligen kan – leva upp till. Framför allt torde det handla om att utlämna ett stort antal för Ankara misshagliga personer.
Det gäller att hålla god min i elakt spel. Och vid behov korsa fingrarna bakom ryggen vid varje hovbugning. Sålunda bör man betrakta vår relation till exempelvis de kurdiska organisationer som vi faktiskt har visst behov av goda kontakter med, för terroristbekämpningens skull, men som samtidigt råkar vara turkiska måltavlor.
Men det gäller samtidigt att inte framstå som svag under några förhandlingar. I relationen till Turkiet kan det också finnas skäl att utnyttja de försteg vi faktiskt har.
Dels skulle ett mer permanent turkiskt veto riskera att kasta in Nato i dess värsta kris någonsin – och då om inte förr lär den amerikanske presidenten vrida om armarna på sin turkiska kollega. Dels får vi inte glömma att hur viktigt det turkiska medlemskapet än är för Nato, är Sveriges säkerhetspolitiska betydelse faktiskt ännu större. Turkiet kan visserligen förhindra den numera något decimerade ryska Svarta havs-flottan från att segla ut i Medelhavet. Men Sverige kan (tillsammans med Danmark) stänga låset i Öresund och stänga in den potentiellt betydligt farligare ryska Östersjöflottan från att segla ut i Nordsjön och Atlanten.
Fast framför allt finns det goda, inte minst konservativa, skäl att inte fjäska bort vår egen självbild. Låt oss lära av ukrainarna! Man kan i efterhand hävda att Kyiv kanske hade kunnat förhindra det ryska storanfallet genom en mer Moskva-vänlig politik. Undfallenhet kallas det. Som i längden alltid straffar sig. Det är inte för att ukrainarna strävar efter förhandlingar till varje pris som vi beundrar dem, utan för deras motståndskraft, deras obändighet i att försvara sitt fosterland.
Lärdomen är därför given. Vi bör inte förolämpa Erdogan, men inte heller gå honom mer till mötes mer än vad vi redan gjort. Diplomatin får gärna bli lika kylig som en riktigt kall och klar svensk vinterdag. Allt medan vi utnyttjar fortsatt dröjsmål till att rusta upp vårt eget försvar. Trots allt den främsta garantin för vårt oberoende.