Håller vi på att få en skarvkoloni på Strömsholmen mitt i Norrköping? Risken är uppenbar och därför krävs nu snabba åtgärder, för att förhindra denna olycka. I stadsmiljö är nämligen skarven närmast att betrakta som ett skadedjur. Ungefär som råttor.
Till skillnad från råttorna – vars överlevnadsförmågor oavsett omständigheter är omvittnade – finns det emellertid en god chans att skjuta bort existerande skarvar från Strömsholmen. Innan den går samma dystra öde till mötes som många öar i skärgården.
Man måste erkänna att kommunen agerat snabbt. Det borde i grund och botten inte vara svårare att bedriva skyddsjakt på Strömsholmen än vad det är på Himmelstalund.
Om det inte vore för länsstyrelsen.
Där konstateras nämligen det potentiellt problematiska att bedriva skyddsjakt i syfte att skydda byggnation. Då tillämpas nämligen ett annat och strängare regelverk.
Det är lätt att sucka, men låt oss inte glömma att länsstyrelsen bara har att följa gällande lagar och regler. Man får hoppas på en konstruktiv tolkning av regelverket, men egentligen är det lagstiftningen som behöver reformeras. Liksom på så många andra områden är det besvärliga miljöbestämmelser som sätter orimliga gränser.
Samtidigt får vi inte heller glömma att skarven bisarrt nog är skyddad av EU:s fågeldirektiv, varför det inte förekommer någon allmän jakt. Om man så vill ett typexempel på beslut fattade i Bryssel, där makthavarna inte känner till lokala förhållanden och strävar efter lösningar som passar alla medlemsstater (och i praktiken riskerar att inte passa några).
Inte ens Naturvårdsverket anser att fågeln som art är i behov av några särskilda skyddsåtgärder. Trots en fördubbling av skyddsjakten sedan 2017 har beståndet ökat kraftigt. I Norrköping borde det bara vara att skjuta bort skarven.