Demonstranter från Klimaseniorinnen utanför Europadomstolen i Strasbourg.
Visst kan det vara en revolutionerande dom – Europadomstolens kritik mot Schweiz – fast inte nödvändigtvis på det sätt många förväntar sig. Vad om inträffat är alltså att domstolen ger några äldre kvinnor i föreningen Klimaseniorinnen rätt i deras stämning av Schweiz, för att nationen inte gör tillräckligt för att minska utsläppen av växthusgaser, att staten inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar.
Att via domstolar försöka påverka klimatpolitiken har gjorts tidigare. Vanligtvis med svagt resultat, men vissa framgångar har noterats. I Nederländerna har till exempel högsta domstolen tvingat regeringen att skärpa utsläppspolitiken.
Detta är dock första gången en tungt internationellt organ fattar ett motsvarande beslut, därtill med potentiellt långtgående prejudicerande effekter. Indirekt omfattas nämligen inte bara Schweiz i domslutet, utan också alla andra stater som skrivit under Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Eller något sådant, för vad som i verkligheten väntar råder det delade meningar om.
Klimataktivisterna jublar naturligtvis och vi kan lugnt räkna med betydligt fler stämningar av stater – först nationellt och sedan sannolikt också internationellt. Dessutom pågår juridiska processer inte bara i Europadomstolen utan bland annat också i Internationella domstolen i Haag.
Europadomstolen i Strasbourg, Frankrike.
Samtidigt är frågan vad Europadomstolen egentligen beslutat och hur Schweiz och andra länder eventuellt ska kunna leva upp till domslutet. Vad händer förresten om man inte gör det? För detta är inte ett vanligt fall, där enskilda personer utsatts för specifika kränkningar i en specifik stat, utan i allra högsta grad en global fråga med potentiellt besvärliga juridiska konsekvenser.
En oenig domare i domslutet kritiserade detsamma för att gå utanför domstolens jurisdiktion, men fruktade också att det skulle inte skulle få avsedd effekt, utan tvärtom fungera kontraproduktivt. Liknande farhågor hörs på andra håll och bör tas på allvar.
Att domslutet innebär krav på en hårdare klimatpolitik är uppenbart, men exakt hur ska detta uppnås? Och vad händer om Schweiz och andra stater åter misslyckas? Hur ska förresten detta eventuella misslyckande mätas?
Det enklaste är förstås att tillämpa "död räkning" och utgå från de samlade utsläppen av så kallade växthusgaser, utan att ta hänsyn till exakt varifrån dessa kommer. Samtidigt implicerar Europadomstolens fastställande att det inte bara handlar om utsläpp i närtid, utan också en långsiktigt hållbar politik. Vad som är hållbart brukar det emellertid råda synnerligen delade politiska åsikter om. Det är alltför lätt att se på frågan utefter den traditionella höger-vänsterskalan, för man kan ju ana vilket ramaskri den rödgröna vänstern skulle uppbåda om den schweiziska regeringen nu till exempel väljer att storsatsa på kärnkraft.
Över huvud taget är klimatpolitik en svår konst, eftersom den innebär avvägningar mellan olika – var för sig ofta högst respektabla – önskemål. Klimat mot vård, skola, omsorg eller stärkt försvar, för att inte tala om hållbara statsfinanser.
Och i slutändan förstås höjda skatter. Vad skulle en motsvarande dom mot exempelvis Sverige innebära, om regeringen skulle känna sig tvingad att chockhöja drivmedelsskatterna?
Fast det finns som sagt också en internationell dimension. EU-länderna står numera för bara sju procent av utsläppen av växthusgaser. USA står för 11 procent och resten av G20 för 18. Minus giganten förstås – Kina – som ensam leder utsläppsligan i överlägsen stil med 30 procent och mer kan det bli. 43 nya kolkraftverk är till exempel under uppbyggnad.
I detta perspektiv är förstås de schweiziska utsläppen knappt mätbara och även noll utsläpp i alplandet skulle ha minimal global betydelse. Ej heller lär det vara så att Kina (eller för den delen många andra länder med stora utsläpp) kommer att bry sig särskilt mycket om vad man beslutar om i Bern.
Däremot kan många dra öronen åt sig när nya internationella överenskommelser ska slutas, om staterna riskerar att hamna i domstol framdeles. Diktaturer som Kina eller Ryssland riskerar naturligtvis ingenting och nedprioriterar utsläppsfrågan vilket fall som helst. Men demokratier kan drabbas.
Risken är alltså att det blir färre bindande överenskommelser i framtiden, likaså att de redan liggande omprövas. Det hörs ju redan röster för att EU:s program Fit for 55 kanske borde skrotas. Allt medan man kan fråga sig om Europadomstolens dramatiska nytolkning av konventionen om mänskliga rättigheter inte skadat dess egen legitimitet.