Vi hör det så ofta att vi inte reflekterar över det. Men vad betyder egentligen orden? ”Våra tankar går till offren och de anhöriga.”
När medmänniskor förolyckas har vi ofta svårt att uttrycka vår empati. Bristande rutin på att möta människor i sorg, snarare än brist på empati, gör att vi tenderar att använda torftiga och betydelsemässigt tveksamma uttryck. ”Jag beklagar sorgen”. Men det är i alla fall ett godhjärtat försök att visa empati och kanske det enda som krävs i stunden.
Likaså är mantrat ”mina tankar går till offren och de anhöriga” användbart för gemene man för att visa sin empati offentligt. Men det som är en rimlig klyscha från medmänniskor är en högst tveksam inövad talepunkt från de som har makt och ansvar över sakernas tillstånd.
Möjligen vill även folkvalda uttrycka sin empati offentligt för att stötta offer och anhöriga. Men det finns andra yrkesgrupper som ansvarar för att hantera chock, trauma, bedrövelse och sorg. Präster, imamer, läkare, sjukskötare, psykologer, terapeuter och även filosofer och kulturarbetare hjälper de överlevande att överleva. Folkvalda politiker ansvarar för att hantera risken att liknande saker inträffar igen.
Emellanåt uttrycker våra folkvalda en rädsla för att ”göra politik” av fruktansvärda händelser. Det synes vara en onödig rädsla. Man hör ofta sörjande som kräver svar och åtgärder från de styrande, så att inte fler ska dö en meningslös död av samma orsaker. Vad man däremot aldrig hör är anhöriga som kritiserar politiker för att de gör politik av händelsen, för att de tar ansvar för riskerna eller för att de diskuterar hur liknande händelser ska undvikas i framtiden.
När statsminister Stefan Löfven efter den förödande explosionen i Beirut meddelade att tankarna gick till offren, var det möjligen en rimlig reaktion givet att han varken ansvarar för lagret av ammoniumnitrat eller landet i stort. Men då han bär ansvaret för styret av det här landet bör han istället uttala sig om motsvarande risker här. (I likhet med redaktionen på NT - som med föredömlig snabbhet var tidigt ute med en artikel i ämnet.)
Värre är det när frasen används av någon som bär ansvar för riskerna. Regeringsföreträdare använder rutinerat frasen när det dagliga gängvåldet tränger upp ur bruset och drabbar vanliga medborgare. Våra tankar går till de som förlorat ett barn, lät inrikesministern meddela till TT, efter att gängkriminella skjutit en 12-årig flicka till döds i Botkyrka.
Det är ledsamt i flera bemärkelser att behöva påpeka det, men inrikesministerns tankar ger inte föräldrar som förlorat sina barn dem åter. Inte heller hjälper hans tankar dem att leva med förlusten. Hans tankar kan inte hjälpa dem alls. Hans tankar kan däremot, om de fokuserar på hur regeringen ska smula sönder de kriminella gängen, minska risken att det händer igen.
Det är tveksamt om dylika uttalanden från makthavare ens är sanna. ”Mina tankar går till offrets anhöriga” synes mest betyda ett ögonblick av reflektion som dör ut i samma stund det uttalas. Att verkligen tänka på hur det känns att förlora ett barn blir snabbt outhärdligt. Om det är vad makthavarna ägnar sig åt så skulle de kunna beskriva sina tankar i ord. Men det händer aldrig.
Vi är många som istället tänker på hur vi hamnade här. Och vilka omfattande åtgärder som krävs för att bryta utvecklingen. Det kan leda till ett visst mått av frustration och nedstämdhet när de högst ansvariga inte ser behoven. När makthavarna istället koketterar med tankar på offer och anhöriga blir det rent av provocerande.