Till sist tvingades han säga ja till att skicka stridsvagnar österut, Tysklands förbundskansler Olaf Scholz. Till att börja med får Ukraina dock bara fjorton vagnar (även om andra länder som också har de tyska Leopardvagnarna kommer att bidra med mer). En hotande regeringskris fick till sist Scholz på bättre tankar, men varför var han egentligen så besvärlig?
Av historiska skäl finns det en stark pacifistisk ådra i Tyskland, heter det. Det har emellertid gått över trekvarts sekel sedan andra världskriget och framför allt är pacifismen bara en del av den (väst-) tyska traditionen. Dessutom har opinionen svängt i riktning mot en allt tydligare proukrainsk hållning.
Socialdemokraterna är emellertid splittrade, med en stor vänsterflygel som aningslöst sätter sitt hopp till fredsförhandlingar istället för vapen. Och det är dessa partimedlemmar Scholz i första hand värnar om. Inte i Ukraina och inte Tysklands anseende, utan sammanhållningen i det egna partiet. Sehr kleinbürgerlich skulle man kunna säga. Scholz är inte någon stor politiker.
Detta i kontrast till många andra företrädare, vilka likt Konrad Adenauer och Helmut Kohl, eller varför inte Willy Brandt, haft förmåga att se sin gärning i ett större perspektiv och dessutom varit modigare. Det handlar inte bara om att göra det rätta när det är enkelt, utan också när det är svårt.
Som hans gamle partikollega Helmut Schmidt, förbundskansler 1974-82.
Schmidt verkade på alla sätt under en besvärlig tid, med allt från lågkonjunktur till inhemsk terrorism. Ändå vågade Schmidt ta initiativ i en fråga där till och med USA:s president tvekade (det var visserligen den vankelmodige Jimmy Carter, men ändå).
Efter några år av relativ avspänning chockade Sovjetunionen världen genom utplacering av helt nya medeldistansmissiler i östblocket 1977. Dessa SS 20-missiler var kärnvapenbestyckade men med relativt kort räckvidd och tänkta att användas mot mål i Västeuropa, inte Förenta Staterna. Det var ett djävulskt skickligt drag av den åldrande Brezjnev-regimen. Tanken var att USA aldrig skulle riskera sin egen säkerhet genom att sätta in sina kärnvapen om inte det egna landet angreps. Regionalt skulle alltså terrorbalansen tippa över i sovjetisk favör och blotta hotet skulle vara tillräckligt för att tvinga de västeuropeiska länderna till en mer Moskva-vänlig politik.
En som inte bara såg farorna, utan också behovet av motåtgärder, var Schmidt. Dessa motåtgärder skulle i så fall framför allt vara utplacering av motsvarande amerikanska medeldistansmissiler – Pershing II.
Schmidt hoppades förstås att man förhandlingsvägen skulle kunna tvinga Moskva till att dra tillbaka sina medeldistansmissiler, men om inte detta gick var det enda riktiga en amerikansk utplacering. En politik som vann stöd i resten av Nato, fast inte nödvändigt i alla befolkningslager – i synnerhet inte i Tyskland.
Detta var åren då hundratusentals människor gick i fredsdemonstrationer, vilka i praktiken bara riktade kritik mot den egna sidans politik. Att Moskva officiellt såg med gillande på utvecklingen och bara låtsades vara fredsvänner var det nog få demonstranter som brydde sig om. Det fanns en berättigad oro bakom protesterna, men också drag av masshysteri, betydande vänstervridning och framför allt en kollektiv oförmåga att inse vilka som faktiskt skulle gynnas om man fick sin vilja igenom.
Schmidt såg farorna och agerade därefter, men alltså blev djupt impopulär inom delar av den egna väljarkåren. Trots återvalet två år tidigare föll han i en misstroendeomröstning i förbundsdagen 1982 och fick lämna posten som förbundskansler. Den som tog över var emellertid kristdemokraten Helmut Kohl med samma nyktra syn på utrikespolitiken och tillsammans hade de nu stöd av den nye amerikanske presidenten Ronald Reagan. 1983 inleddes den utplacering av amerikanska Pershing II-missiler som vänstern fruktat men som i själva verket tvingade Sovjetunionen till förhandlingsbordet. 1987 undertecknade Reagan och hans sovjetiske kollega Michail Gorbatjov ett avtal om att skrota alla medeldistansmissiler. Långt mer än vad många fredsdemonstranter vågat hoppas på bara några år tidigare.
Schmidt hade sett bortom sin egen politiska bekvämlighet, liksom kortsiktiga partiintressen. Om man så vill raka motsatsen till den gentemot Moskva nuvarande scholzska undfallenheten. Så vet vi också vilka som går till historien som stora politiker och vilka som förpassas som olyckliga parenteser.