Försvarsberedningens slutbetänkande presenteras av Hans Wallmark (M) och Peter Hultqvist (S).
Som bekant finns det lögn, förbannad lögn och statistik (samt partiets högtidliga deklarationer, som man skämtsamt brukade lägga till i Sovjetunionen). Lite kommer man att tänka på detta, i samband med att Försvarsberedningen presenterar sin slutrapport.
Det är en gedigen lunta, där det konstateras att Sverige redan om några kommer att spendera mer än 2,5 procent av BNP på försvaret. Nyss levde vi inte ens upp till Natos tvåprocentsmål. Så långt allt gott och väl.
Men det beror inte bara på faktisk upprustning, utan tydligen också Natos generösare metoder att göra statistiska beräkningar. Aldrig får man vara riktigt glad.
Det går visserligen inte att förneka den föreslagna upprustningen i reda pengar. Försvaret ska växa med nästan 53 miljarder kronor bara fram till 2030. Det är verkligen inte småslantar. Eller?
För att vända på frågan ytterligare en gång räcker satsningen (veterligen beräknat i "gammal" BNP-statistik) ändå inte till mer än tidig 90-talsnivå. Efter både perestrojkan och Berlinmurens fall. Samtidigt som det nu råder storkrig i Europa.
Det kostar helt enkelt att komma ikapp och naturligtvis hade det varit bättre om inte våra regeringar – med Göran Persson som den störste syndaren på statsministerposten – hade skrotat vårt försvar då vi, precis som för hundra år sedan, inbillade oss att den eviga freden stod för dörren. Även under bättre omständigheter hade det behövts en ambitiös upprustningspolitik, inte minst hade behovet av modernisering kvarstått. Men vi hade åtminstone sluppit bygga upp många av grundstrukturerna igen.
Ännu under det fredliga 90-talet hade Sverige sex armébrigader, innan brigadförsvaret avvecklades helt. Nu ska vi få fyra armébrigader, varav tre mekaniserade. Fast det är egentligen beslut som fattats redan tidigare. Nu får emellertid Försvarsmakten de resurser som man tidigare skulle ha fått, om bara riksdag och regering avdelat pengarna som behövs för att kunna leva upp till sina egna beslut!
Det är onekligen så att man ibland funderar på om det inte ligger lite i det där med partiets högtidliga deklarationer också för svenska förhållanden.
Nåja, vi har ju flerpartisystem och de politiska viljorna torde ha varit lika många som försvarsgrenarnas äskanden om bättre tilldelning varit stora. Nyligen önskade exempelvis marinchefen, konteramiral Ewa Skoog Haslum, en fördubbling av marinens ytstridsfartyg! Då skulle vi ändå ligga långt ifrån kalla krigets numerär.
Försvarsberedningen ägnar visserligen stort utrymme åt större satsningar på såväl marinen som luftförsvaret. I det senare fallet handlar det inte bara om stridsflygets fortsatta utveckling, utan bättre luftvärn och (förhoppningsvis) en storsatsning på drönare.
De värnpliktiga ska också bli något fler. Inte nödvändigtvis så friktionsfritt som man kan inbilla sig och man kan fråga sig om det inte vore bättre att satsa på fler kontraktsanställda soldater. Kriget i Ukraina påvisar dock något vi fredsskadade svenskar kanske glömt. Att det skadas och dör soldater, som måste ersättas. Och även under bästa möjliga förutsättningar krävs det rotation längs fronten. Även i den stund fronten ligger långt från de faktiska krigsskådeplatserna.
Därtill behövs det alltså stora materielinköp och därmed strategiska statliga satsningar. Trots att exempelvis Saab i Linköping kan glädja sig åt en utomordentlig kvartalsrapport, varnar vd Micael Johansson för att dagens upprustning kanske inte räcker för att avskräcka Ryssland. "Det görs mycket men det går inte tillräckligt fort" säger Johansson och tänker då på situationen i hela Europa.
Saabs vd Micael Johansson är orolig inför framtiden.
Under alla omständigheter är det ett styvt arbete Försvarsberedningens ordförande Hans Wallmark (M) genomfört. Ett arbete som förhoppningsvis leder fram till ytterligare satsningar framöver. Försvarsberedningens slutsatser bör alltså betraktas som det nya golvet i försvarspolitiska sammanhang.