Ibland mår publiceringar bäst av att ligga till sig lite. Recensionen av Hemligstämplat – Svensk underrättelsetjänst från Erlander till Bildt av Michael Fredholm (Medströms bokförlag) är ett bra exempel. Den skulle publicerats för ett par månader sedan, med Rysslands anfall på Ukraina kom emellan. Liksom en påföljande svensk Nato-debatt. Det har boken bara vunnit på.
För med historiens återkomst följer kallt krig, med alla dess komplex och avvägningar. Då liksom nu. En skillnad är dock att vad som var hemligt då är öppet nu. Mycket har vi successivt redan fått lära oss från 90-talet och framåt, men Fredholm sammanfattar skeendet och bjuder på några imponerande överraskningar. Som faktiskt framtvingar en omprövning av svensk säkerhetspolitik sådan den tog sig ut på tiden det begav sig.
För stora delar av den svenska vänstern bör därför Hemligstämplat stundtals vara en rent plågsam läsning. För mer högervridna – och i synnerhet för de vilka undertecknat uppskattar en god portion riktigt kallhamrad realpolitik – en rent förnöjsam läsning.
Vad sägs till exempel om hur Tage Erlander skickligt manövrerade mellan hans egen utrikesminister Östen Undéns strikta neutralitetslinje och det främst vapenmateriella behovet av ett så nära samarbete med västmakterna som möjligt? Intressant nog en hållning som Undén sedermera godtog – så länge denna politik hölls fullständigt hemlig för svenska folket. Det Sverige hade att bidra med i byteshandeln med Nato var framför allt underrättelseinformation, vilket också ger själva grunden för nedskjutningen ett svenskt signalspaningsplan (DC3:an) och den påföljande så kallade Catalinaaffären 1952.
Över huvud taget låg (och ligger?) svensk underrättelsinhämtning långt framme. Ett utomordentligt exempel är myteriet på robotjagaren Storzjevoj 1975, där i synnerhet FRA visade framfötterna och en viss, sedermera professor i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell spelade en inte obetydlig roll. Hela historien fungerade senare som inspiration för Tom Clancys thriller Jakten på Röd oktober, men verkligheten överträffar dikten med råge.
Framför allt kan det ha varit mycket nära att kärnvapen kom till användning i Östersjön öster om Gotland.
Då är vi alltså framme i eran Olof Palme – en av de tre huvudpersoner Hemligstämplat kretsar kring. De andra är Erlander samt Carl Bildt. Fast egentligen handlar boken, på gott och ont, mest om Erlander och Palme, hur det socialdemokratiska ledargarnityret utformade svensk säkerhetspolitik i decennier. Inte minst en offentligt hyllad neutralitet vars reella existens i själva verket var synnerligen töjbar.
Själva situationen uppmuntrade till dubbelspel, där ingen överträffade Palme. Denne var du och bror med alla från Nordvietnams Moskva-ambassadör till Yassir Arafat och Fidel Castro. Samtidigt som han uppenbarligen var helt övertygad att upprätthålla goda relationer till Washington, eller kanske i synnerhet Pentagon och CIA. Vad sägs till exempel om att samme Palme som gick fackeltåg mot Vietnamkriget tillsammans med ovan nämnde Moskva-ambassadör också såg till att mjölka nordvietnameserna på militära hårdfakta, som Palme sedan lika lätt och ledigt lät dela med den amerikanska underrättelsetjänsten!
I själva verket kan det strikt hemliga transatlantiska underrättelsesamarbetet varit en nödvändighet för Palme-regeringarnas faiblesse för militanta befrielserörelser och vissa vänsterdiktaturer. Under alla omständigheter lade sig Palme alltid vinn om goda realpolitiska relationer västerut, hur hårt vänstervinklad hans egen retorik än var på hemmaplan.
Sällan har väl den svenska säkerhetspolitikens janusansikte haft en så skarp profil.
Hemligstämplat kretsar kring Erlander och Palme (samt i mindre utsträckning Bildt) medan exempelvis Thorbjörn Fälldins inflytande ägnas sporadiskt intresse. Över huvud taget är bokens ämnesval inte heltäckande och i många fall har också dramatiska (men välkända) episoder som ubåtskränkningarna givits mindre utrymme. Samtidigt ägnas betydande intresse åt underrättelseverksamheten som sådan under framför allt den äldre delen av kalla kriget och författaren har själv en bakgrund inom Säpo. Självfallet är boken därmed ett måste för alla djupt intresserade av det kalla kriget.