I något av årets politiska underdrift konstaterar Margareta Cederfelt – ordförande för OSSE:s valobservation i Vitryssland – att "parlamentsvalen riskerar att bli en formalitet". Som om de varit någonting annat de senaste tjugo åren!
Risken är väl istället att också protesterna blir formaliteter, vilket visserligen inte är Cederfelts fel. För det demokratiska Europa har bestämt sig för att tolerera den vitryska diktaturen, inte helt olikt hur man efter andra världskriget tolererade Francos Spanien. I den mån tidigare försök att isolera regimen i Minsk haft någon effekt över huvud taget, är det att indirekt knyta Minsk närmare Moskva.
Efter Ukrainakriget råder istället realpolitik. Många har intresse av Vitryssland som buffertstat mellan öst och väst och så länge inte repressionen skärps, utan i bästa fall mildras med myrsteg, är många beredda att tolerera Alexander Lukasjenkos diktatur.
Den situationen ger president Lukasjenko visst handlingsutrymme, som han skickligt utnyttjat för bättre relationer i både väst och öst. Kollegan Vladimir Putin i Moskva är visserligen aldrig riktigt nöjd, han vill se en rysk-vitrysk union. Men Lukasjenko är för slipad för att gå i några fällor. Han vet att en dylik konstruktion i praktiken skulle förvandla Vitryssland till en maktlös rysk delstat och göra honom själv till en marionett. Men för väst är blotta hotet om ytterligare rysk expansion precis tillräckligt för att hålla kvar kritiken mot den vitryska diktaturen på en, tja, formell nivå.
Därför är det inte heller förvånande att Lukasjenko prövar att flytta fram positionerna något, som i den gångna helgens parlamentsval. Tidigare har han, i nåder, tillåtit den demokratiska oppositionen ett par platser. Så ej längre. Samtliga parlamentsledamöter är nu pålitligt regimtrogna och vägen mot enpartidiktatur har på sätt och vis därmed fulländats.
Fast alla är uppenbarligen inte nöjda. Valresultatet är förstås uttryck för kvalificerat valfusk, men med kremlologiska glasögon på nästippen går det att notera små, men nog så potentiellt viktiga förändringar. Sålunda gick knappt 78 procent och röstade och förmodligen var det verkliga valdeltagandet betydligt lägre. I väst kan det vara svårt att förstå den markering detta uppträdande ger uttryck för. Ty även om valresultatet så att säga var fastställt i förväg, finns det som i alla diktaturer goda skäl att dyka upp på valdagen. Alla vet hur det kommer att gå – oavsett om man röstar eller ej. Däremot är det ju dumt att ta några risker, att blotta sig själv som potentiell regimkritiker genom att inte ens uppfylla minimikravet på lydnad: att vid jämna mellanrum lägga sin röst på den regim som kommer att vinna i vilket fall som helst.
Om många, det ovanstående till trots, börjar strunta i de oskrivna påbuden, tyder det på större missnöje än det på ytan vanligtvis så lugna Vitryssland tycks ge uttryck för. Lukasjenko brukar ibland kallas Batjka – ungefär "farsan" – i dagligt tal. Ett tilltal som visserligen mer ska ses som ett smek- än öknamn, men också kan tolkas som en sund brist på respekt gentemot makten. Särskilt yngre människor har anledning att fråga sig varför det måste se ut som det alltid gjort i just deras land. Lukasjenko tycks (ungefär som Franco för övrigt) alltid ha existerat, ja till och med alltid sett likadan ut.
Mycket tyder samtidigt på att den situationen kommer att bestå. För vitryssarnas största problem är inte Lukasjenko, utan hotet från Putins nyimperialistiska politik. Och hur otroligt det än kan låta, framstår farsan för många som en garant för nationens fortsatta oberoende.