Vi kan ha många olika åsikter om vilka andra länder vi bör samarbeta med och på vilka sätt, fast på en punkt är vi nästan alla överens – för vem kan motsätta sig mer samarbete mellan de nordiska länderna? Att nordismen sällan omsatts i säkerhetspolitiska sammanhang har varit uttryck för den ömsesidiga respekten för respektive nations val, men i grund och botten också sorgligt. Mycket har varit resultatet av mer eller mindre nödvändiga val i specifika situationer. Som när Norden delades upp efter andra världskriget, låt vara under påtagligt fredliga former.

Finlands öde med påtvingad "Moskvavänlig" neutralitet satte förutsättningarna. För Finland var Nato, först under namnet Atlantpakten, inte ens ett teoretiskt alternativ, samtidigt som ett svenskt Nato-medlemskap just då skulle skärpt de storpolitiska motsättningarna i Nordeuropa och försvårat svenskt-finskt samarbete på andra områden.

Tage Erlander försökte lösa frågan genom sitt förslag till skandinaviskt försvarsförbund, vilket dock föll på främst norsk osäkerhet. I sig var denna osäkerhet helt begriplig och inte heller något man moraliserade över från svensk sida. Givet det sovjetiska hotet var inte ens de svenska resurserna (som Nordens i särklass starkaste militärmakt) tillräckliga och till detta skulle läggas svårigheterna att försvara det geografiskt utsatta Danmark inom ett sådant försvarsförbund.

Så det gick som det gjorde. Danmark och Norge gick med i Nato, medan Sverige och Finland stod utanför (fast Sverige samarbetade som bekant i lönndom med Nato).

Något säger det om hur obekväma framför allt finländarna kände sig att nationen strax efter kalla kriget uttalade en så kallad Nato-option. Om det skulle behövas. Och nu behövs det. Därför är också nu hela det politiska spektrumet på väg att svänga till förmån för ett finskt Nato-medlemskap, med folkets goda minne.

Kanske är något liknande på väg att ske i Sverige. Med en allt Nato-vänligare opinion i ryggen är det framför allt Magdalena Andersson som äger frågan. Likt Erlander förefaller hon i grunden måttligt intresserad av just säkerhetspolitik, men därigenom också pragmatisk och förhoppningsvis villig att ompröva gamla ståndpunkter. (Inte för inte navigerade just Erlander utifrån samma premisser i säkerhetspolitiskt okända vatten.)

Skulle Sverige och Finland samtidigt välja Nato-medlemskap – vilket bör vara den givna utgångspunkten – kommer hela Norden att ingå i Nato. Det kommer att underlätta samarbetet på många områden mellan våra länder, inte bara säkerhetspolitiskt, samtidigt som Norden i sig blir en utrikespolitisk röst att räkna med (fast vi säger inte stormakt, för det låter illa på "nordiska").

Vän av ordning kan förstås undra om lilla Island i sådana sammanhang blir ett femte hjul under den nordiska vagnen. Tja, kanske snarare draghästen! För trots att Island saknar en traditionell militärmakt, var man en av Natos grundarstater och utgjorde genom sin geografiska position en nyckelstat i hela det transatlantiska samarbetet. Givet de kyliga ostanvindarna kommer Island att förbli själva låset i Nordatlanten. Hela Norden har intresse av att de isländska intressena bevakas.

Det är sällan riktigt gynnsamma situationer uppstår inom storpolitiken och när så sker kan det både vara oväntat och kräva snabba beslut. Även den som är tveksamt inställd till ett svenskt Nato-medlemskap i sig, bör åtminstone betänka de stora fördelar detta skulle innebära för hela vårt Nordens framtid.