Ivar Kreuger var dåtidens största svenska finanslejon. Tills det visade sig att hans imperium inte var värt mer än en tändstickstavla.
"Det är en otroligt dum fråga!" Just den reaktionen tyder på att journalistens fråga i själva verket var både klok och berättigad. Det var Northvolt-grundaren Peter Carlsson som fick frågan hur det kändes att faktiskt ha tjänat pengar på hans famösa Northvolt-satsning. Närmare 200 miljoner kronor på uppmärksammade aktieförsäljningar närmare bestämt.
Carlsson deltog på presskonferensen där ödet för hans skapelse definitivt beseglades. Northvolt gick i konkurs till sist och plötsligen är den tidigare så hyllade "visionären" nästan stum. Han som fick IVA:s (Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien) guldmedalj för bra tre år sedan och allting.
Fast vad är att vänta av någon som gjort karriär hos Elon Musk.
Northvolts konkurs kom visserligen inte som någon överraskning, fast det är inte första gången enskilda personer höjts till skyarna på tveksamma grunder. Det mest berömda fallet är förstås Kreugerkraschen 1932. Ivar Kreugers tändsticksimperium brann upp i följderna av den stora börskraschen i New York och eftersom han som många andra finansierat gamla lån med nya – som nu inte gick att återbetala – var katastrofen snart ett faktum.
Det finns förstås viktiga skillnader. Istället för en ordnad konkurs ställdes Sverige inför fullbordat faktum när Kreuger begick självmord. Till skillnad från Northvolts undergång var Kreugers obestånd okänd för de flesta svenskar och småsparare förlorade allt i kraschen. Naturligtvis fick den enorma samhällsekonomiska – och i förlängningen politiska – återverkningar. Staten tvingades bland annat rädda Skandinaviska banken och i riksdagsvalet 1932 vann Socialdemokraterna den regeringsmakt man (med ett kort uppehåll sommaren 1936) inte skulle förlora på mer än 40 år.
Northvolt-kraschen lär inte leda till lika stora konvulsioner, varken ekonomiskt eller politiskt. Men som nationalekonomen Milton Friedmann en gång konstaterade finns det inte något sådant som en fri lunch. Någon måste betala.
Förutom alla enskilda investeringar kan vi därmed konstatera att nästan nio miljarder kronor i satsade pensionspengar är borta. Egentligen gick ju allt fel. Förutom diverse skandaler – bland annat flera mer eller mindre mystiska dödsfall – kom aldrig batteriproduktionen i närheten av det som med ekonomiskt fikonspråk brukar kallas målbild. Lägg därtill 3000 personer bara i Skellefteå som lär förlora sina arbeten.
Vem kommer nu att våga investera i nya batterifabriker, eller andra mer eller mindre osäkra gröna projekt? Vad kommer till exempel att hända med förhoppningarna om fossilfri ståltillverkning? Fast då ligger kanske en jämförelse med det famösa, nedlagda projektet Stålverk 80 närmare till hands.
Efter Kreugerkraschen lamslogs det privata riskkapitalet i decennier, vilket i sin tur bidrog till framväxten av starkare statligt inflytande på marknaden. Så illa behöver det visserligen inte gå den här gången. Givet att de flesta sedan länge insett att Northvolt var just ett konkursbo, kom kollapsen knappast som någon överraskning. Snarare något som påminde om Saabs sorgliga öde som biltillverkare.
Den gången lät den dåvarande ministären Reinfeldt händelserna ha sin gång, fast med en starkare socialdemokrati (vi minns ju den hopplösa Mona Sahlin som talade så att fjortonåringar förstod och pratade om "schysta bilar") hade de politiska återverkningarna kunnat bli större. Nu sitter en borgerlig regering åter vid makten och Northvolts konkurs hamnar i Ulf Kristerssons knä. Fast för den sakens skull kan det bli svårt för Magdalena Andersson att politiskt slå mynt av skandalen. För det var ju hon och hennes statsminister Stefan Löfven som en gång välkomnade batterifabriken – "framtiden finns i Skellefteå" som han med sedvanlig insikt hävdade.
Amerikanska General Motors skulle rädda Saab. Istället drog GM med sig den svenska klassikern i fallet.
För hela det politiskt gröna Sverige är kalabaliken dålig. Den påvisar nämligen faran med gröna bubblor. Givet kapitalförstöringen i Skellefteå och annorstädes är ju miljön också en förlorare. Med lite större realism hade pengarna kunnat användas så mycket bättre.
Det är lätt att vara efterklok, men värre att inte lära sig något av begångna misstag. Detta samtidigt som Northvolt – om satsningen någonsin börjat fungera som tänkt – skulle ha fått positiv betydelse för hela Europa, genom att bryta vårt beroende av Kina. Alltså behövs det fortfarande gröna satsningar, fast också större omtag. Hur rimligt är det till exempel att riskera stora delar av den europeiska bilindustrin till 2035, då i princip all nytillverkning av bilar med förbränningsmotorer är tänkt att förbjudas? Kommer detta verkligen att påverka den globala uppvärmningen i någon större utsträckning? (Totalt sett står EU för ungefär sex procent av de globala utsläppen av växthusgaser.)
Eller hittar vi istället vinnarna i Peking?