Alla håller förstås med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj – i princip. Fast inte ens på hemmaplan får hans fredsplan entydigt välvilligt mottagande. Vissa fruktar att den är överambitiös, andra anser att den saknar konkretion.
På torsdagens EU-toppmöte i Bryssel presenterade Zelenskyj planen ytterligare en gång. De initiala reaktionerna är som förväntat. Välvilliga, men oförpliktigande.
Vad Zelenskyj vill är egentligen samma sak som han sagt hela tid. De ryska trupperna ska lämna ukrainsk jord och Ukraina bjudas in till Nato. Freden måste vara "rättvis" och bygga på avskräckning inför eventuella framtida ryska aggressioner. I det mer omedelbara perspektivet behöver Ukraina dessutom, som vanligt, inte bara fler och bättre vapen, utan också möjligheten att använda dem mer fritt.
Alla önskemål är i grund och botten rimliga. Fast så länge Ryssland vägrar sätta sig vid förhandlingsbordet kan man naturligtvis fråga sig vad det har för betydelse.
Det intressanta är dock inte nödvändigtvis det storstilta och välkända. Utan kanske en punkt längre ner, som ska realiseras först efter en eventuell fred.
Nämligen hur ukrainska trupper skulle kunna avlasta amerikanska i Europa.
Det låter också så där lite vällovligt utopiskt, utan verklig betydelse för dagens händelser, men kan lika gärna vara uttryck för Zelenskyjs politiska geni. Kopplar vi dessutom samman frågan med den till synes (men bara till synes) tveksamma invasionen av Kursk ser vi ett intressant mönster.
Anfallet över den ryska gränsen vid Kursk har främst förklarats utifrån militära aspekter – och då ifrågasatts. Ukraina tvingades i praktiken avvara trupper från den hårt ansträngda fronten i Donbas, samtidigt invasionen (initialt framgångsrikt) inte renderat några större ryska truppförflyttningar. Möjligen kan man lite förenklat säga att det som Ryssland under andra omständigheter kunde använt i Donbas nu fått sättas in i Kursk istället.
Då bortser man emellertid från den politiska sidan av saken. Genom att ockupera rysk jord omöjliggör Ukraina en vapenvila – på obestämd tid – enligt rådande frontlinjer. Det har ju hittills varit det ryska önskemålet, men det var alltså innan Kursk-invasionen. Det har också varit en formula som den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump tycks ha sympatiserat med. I praktiken en snabb fred på ryska villkor.
Nu kan naturligtvis inte Kreml gå med på att avvara rysk jord till något pris som helst – och då blir ekvationen den rakt motsatta. Zelenskyj skulle kunna gå Trump till mötes (om han vinner presidentvalet), väl medveten om att Rysslands diktator Vladimir Putin kommer att krångla.
Vilket kanske också är Zelenskyjs tanke. Att Trump helt enkelt ska bli förbannad.
Därmed kommer vi in på den nu aktuella punkten om ukrainskt deltagande på Natos sida i framtiden, som medlem eller allierad. Zelenskyj låter förstå att det skulle avlasta USA, vilket i många europeiska huvudstäder kanske inte låter så bra, men säkert skulle få Vita husets öra. Och kanske motivera Trump till en mer Ukraina-vänlig politik redan i dag.
Med Trump finns det förstås inga garantier i någon som helst riktning! Fast oavsett vem som vinner presidentvalet finns det också skäl för Zelenskyj att lägga fram sin fredsplan just nu – hur orealistisk den eventuellt än ter sig för vissa. Nämligen att påvisa verklig fredsvilja, likaså förhandlingsintresse. I en situation där den politiska krigströttheten breder ut sig i väst, finns det goda skäl för Zelenskyj att påpeka hur trött han också är på kriget. Att det inte bara handlar om att hamra sig fördärvad i skyttegravarna, i förhoppningen att detta till sist kommer att vinna utnötningskriget mot den ryska armén.