Ryssland hoppas vinna om Ukraina förblöder

Därför inbillar sig den ryska krigsmakten att det inte gör något om ytterligare 100.000 ryssar dör på slagfältet.

De ukrainska soldaterna är färre än de ryska, men gör ett förtvivlat gott motstånd.

De ukrainska soldaterna är färre än de ryska, men gör ett förtvivlat gott motstånd.

Foto: Libkos/AP/TT

Ledarkrönika2023-02-10 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det kallades ausbluten (förblödning) och har blivit ökänt som första världskrigets strategiska lågvattenmärke. Eftersom den tyska befolkningen var större än den franska – och värnpliktskullarna av artonåringar med dem – så kunde den tyska krigsmakten också tolerera större förluster. Det viktiga var att den franska nationen förblödde och tvingades till förhandlingsbordet när soldaterna, tämligen bokstavligt, tog slut.

Huruvida den tyska krigsledningen verkligen var beredd att gå så långt har varit en debatt bland historiker alltsedan dess, men 1916 anföll man verkligen det franska fästningskomplexet vid Verdun, i förhoppningen att fransmännen skulle göra allt för att först hålla det och därefter, efter förmodade tyska framgångar, återta detsamma. Självklart räknade man med stora egna förluster, men de franska borde ju bli så mycket större...

Slaget vid Verdun blev världshistoriens längsta och varade nästan ett helt år, men slutade – liksom så många andra förfelade planer under kriget – i ett fiasko. Efter inledande tyska framgångar började fransmännen bita tillbaka och så, i december 1916, fann tyskarna för gott att lämna "köttkvarnen", som slagfältet kallades. Då hade man förlorat ungefär 143.000 bara i dödade soldater. Fransmännens förluster var något större, men nationen var långt ifrån att förblöda.

Också i dagens ukrainska befrielsekrig finns det en köttkvarn, om än i lite mindre skala. Vid Bachmut har hårda strider pågått hela hösten och vintern, med sammantagna ryska framgångar vilka bara kan bedömas efter första världskrigets skala – det vill säga ofta inte mer än några hundra meter. Ändå fortgår den ryska krigföringen med i stort sett oförminskad kraft och nu fruktar man i Ukraina dessutom en storoffensiv de närmaste veckorna. Densamma skulle i så fall omfatta ett större område mycket större än Bachmut, men exakt var tyngdpunkten kommer att ligga tvistas det om.

Det hela är strategiskt svårbegripligt, för även om den ryska krigsmakten kontinuerligt förses med nya trupper (av varierande stridsvärde) gäller detsamma inte materielförsörjningen. En förklaring till en rysk storoffensiv just nu kan ändå vara att man måste hinna före det ökända ukrainska menföret, då marken är vattensjuk och vägarna körs sönder. Och så har man ju sina soldater, kanske så mycket som en halv miljon, att sätta in.

Med illa rustade ryska infanterister, som ofta tvingas rycka fram utan tillräckligt pansarstöd och luftskydd, kan resultatet inte gärna bli något annat än ett blodbad på de egna soldaterna. Fast också Ukraina kommer att lida förluster, kanske i den utsträckning att man inte klarar att hålla emot själva anstormningen, är det tänkt. Vad det kan handla om är än en gång ausbluten, att förmå Ukraina att förblöda – medan man själv visserligen kanske lider än större förluster, men klarar åderlåtningen genom en större befolkning och därmed möjligheten att kalla in fler rekryter under fanorna.

Vi har i själva verket redan sett exempel på just denna krigföring i Bachmut, där Ukraina visserligen försvarat sig väl, men till priset av ganska stora förluster. De ryska har varit ännu större, men de går enligt rysk uppfattning lätt att ersätta.

Det finns dock skillnader gentemot vad som nu kan följa, vilket till och med fått många av de mest hökaktiga krigsbloggarna i Ryssland att varna för utvecklingen. I Bachmut har insatsen i stor utsträckning dels genomförts genom den ökända Wagner-gruppens försorg – vilket i sin tur lätt och ledigt offrat kompani efter kompani av (mer eller mindre) frivilliga ryska straffångar. Dels har trycket möjliggjorts genom gott artilleriunderstöd.

Ukrainarna däremot har tvingats snåla med både avancerade vapenssystem och ammunition. Så går det när vi i väst tvekar om vapenhjälp och drar benen efter oss. Av motsvarande skäl kommer förstås inte många moderna västliga stridsvagnar fram om Ryssland drar igång en storoffensiv i närtid.

Den ryska strategin kan ändå vara mer än lovligt riskabel, eftersom man i händelse av töväder kan bli väldigt utsatt på de få tillgängliga vägarna – samtidigt som artilleriet inte kan ge samma understöd som under mer låsta positioner. Moralen bland de ryska soldaterna torde redan befinna sig nära bottennivå. Medan ukrainarna offrar sina liv för folkets rätt att leva i frihet, offrar ryssarna i praktiken sina liv för ingenting.

Snart nog är det kanske inte Tyskland 1916 vi behöver jämföra med, utan situationen i Ryssland självt – det skälvande revolutionsåret 1917.

Verdun 1916.
Verdun 1916.