Hamid Noury (här tecknad under rättegången bakom lyckta dörrar) har tusentals människors liv på sitt samvete.
Betala aldrig någon lösensumma! Det är så det brukar heta, i polisens rekommendationer till familjer som fått anhöriga tagna som gisslan. Hur hjärtskärande budskapet än är, belönar nämligen lösen våldsverkarna i deras hantverk. Att ta gisslan som affärsidé, tillämpad av bland andra somaliska pirater.
Det är förstås likadant i umgänget mellan stater. Eller borde vara, för nu har just regeringen brutit mot nära nog alla högstämda principer man i vanliga fall brukar tala sig varm för. Man betalar för att få svensk gisslan fri. Och man gör det genom att benåda en dömd krigsförbrytare.
Först greps den misstänkte iranske krigsförbrytaren Hamid Noury i Sverige och dömdes i enlighet med ny internationell praxis av svensk domstol till livstids fängelse för sina brott. Visst är det bra att det sålunda går att döma krigsförbrytare för grova brott de begått i sina hemländer.
Vad få dock tycks ha betänkt är de potentiella konsekvenserna. Som när en krigsförbrytare råkar komma från skurkregimen i Teheran, som satt gisslantagande i system alltsedan revolutionen 1979.
Gripandet, åtalet och rättegången mot Johan Floderus i Iran ska ses i detta ljus. Han riskerade i värsta fall dödsstraff för påstått spioneri och även om detta straff aldrig skulle verkställts (regimen vill ju inte saka bort förhandlingskort i onödan) är det sannolikt att han aldrig hade släppts så länge Noury suttit fängslad i Sverige. Öga för öga, tand för tand – enligt mullornas sätt att se på saken.
Om inte regeringen gått med på utväxling hade Saeed Azizi och Johan Floderus fått fortsätta att försmäkta i iranska fängelser.
Innan vi ifrågasätter den svenska regeringens agerande bör vi betänka detta. Det enda sättet att rädda Floderus var förmodligen att byta honom mot Noury. På samma sätt förhöll det sig med den svenske medborgaren Saeed Azizi, som greps häromåret och raskt dömdes till fem års fängelse – vilket dock bara "var början" enligt domaren. Om inte ministären Kristersson agerat hade de båda mycket väl kunnat följas av fler gripna och summariskt dömda.
Den goda sidan av saken är att två svenskar räddats från att försmäkta i omänskliga iranska fängelser. Däremot sitter Ahmadreza Djalali fortsatt fängslat, i ett fall som är lika rättsvidrigt som många andra i Iran – men som också skiljer sig från Floderus och Azizis öde. Djalali beviljades svenskt medborgarskap först när han redan satt i fängelse och detta medborgarskap erkänns inte av Iran. Fallet hänger inte heller direkt samman med rättegången mot Noury, eftersom Djalali då redan hade dömts.
Regimen ville över huvud taget inte diskutera Djalali som del av utväxlingen och den svenska regeringen ställdes alltså inför alternativet att få hem två svenskar – eller inga alls. I motsatts till spekulationerna har förutsättningarna att få Djalali fri (eller åtminstone rädda honom från dödsstraff) knappast minskat, men naturligtvis inte heller ökat.
Däremot går alltså Noury fri, vilket är ett förfarande med potentiellt besvärliga konsekvenser. Lärdomen blir att krigsförbrytares svenska öden helt beror på omständigheterna och att som Ulf Kristersson påpeka det principiellt riktiga att Noury åtminstone dömdes – innan hans egen ministär benådade honom – ger närmast ett tragikomiskt intryck. Det fundamentala är ju att Noury lyckats undkomma rättvisan eftersom Sverige föll till föga för Irans gisslantagande.
Det finns viktiga lärdomar att dra. En är att principer ofta offras på realpolitikens altare. En annan är att alternativet också har sina konsekvenser. Om inte ministären Kristersson kompromissat om principerna hade ju Floderus och Azizi förblivit fängslade.
För gemene man i Sverige väger detta nog tyngre än många aldrig så grova krigsförbrytelser i Iran på 80-talet. Likaså kan man ifrågasätta det rimliga att ställa misstänkta krigsförbrytare inför rätta i Sverige över huvud taget, om det riskerar att få så stora utrikespolitiska konsekvenser.
Inför framtiden kan det också finnas skäl att betona enskilda individers ansvar för sina egna öden, i synnerhet som ett litet land som Sverige har begränsade möjligheter att påverka olika hårdföra regimer i världen. Väl att lägga märke dröjde det samtidigt innan UD utfärdade rekommendationer om att avstå alla resor till Iran. Under alla omständigheter bör alla förstå att det finns rimliga gränser för vad Sverige kan göra för sina medborgare utomlands.
Slutligen förblir den stora risken förstås att Iran – och andra diktaturer – lär sig av det nu genomlidna exemplet. Det kan löna sig att ta svenskar som gisslan! Det borde störa nattsömnen hos många av statsråden.