Det så kallade Atrium-mordet – där en 16-åring pojke kallblodigt mördades på öppen gata – har sannolikt fått sitt rättsliga avslut. En 25-årig göteborgare (med irakiskt medborgarskap) döms till livstids fängelse och utvisning för mordet, medan en jämngammal Norrköpingsbo (med serbiskt medborgarskap) får 13 år och nio månaders fängelse och utvisning för medhjälp. Utvisningsbesluten gäller på livstid och kommer att i göteborgarens fall aktualiseras i den stund han i framtiden får sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt. Det senare är tyvärr en vanlig praxis, men det är åtminstone skönt för alla om vi då aldrig någonsin får se honom i Sverige igen.
Det är ett bra domslut, som självklart inte förtar sorgen hos offrets familj och vänner. Dessutom har motivet inte rättsligt gått att fastställa. Ett mord är ett mord och ett brott är ett brott, men det skaver ändå. På ungefär samma sätt som vi nyligen kunde konstatera när två personer som dömdes för ett (tack och lov misslyckat) bombdåd förra året. Det gick varken att fastställa beställare eller tilltänkt brottsoffer.
Att spekulera om varför 16-åringen mördades kan tyckas meningslöst, fast motivet har faktiskt stor betydelse eftersom det tycks ge exempel på den brutalisering som utmärker den redan tröstlösa kriminella världen.
Hos 16-åringen fann polisen en mindre mängd hasch och en, i sammanhanget jämförelsevis måttlig, summa pengar – som förmodligen tjänats in på narkotikahandel. Det finns ingen anledning att bagatellisera detta, samtidigt som det måste sättas i proportion till det hänsynslösa mordet. Även om det på något sätt och av något skäl skulle ha funnits missnöje med 16-åringens uppträdande (så vitt möjligt att bedöma försökte han lämna all kriminalitet, vilket inte är populärt i dylika kretsar) borde detta rimligtvis inte rendera i mord som "straff" i den undre världen. 16-åringen var helt enkelt inte tillräckligt viktig, han befann sig allra längst ned i hierarkin.
16-åringen hade bytt umgänge och skola. På den senare hade han fått god hjälp och det gick faktiskt ganska bra för honom. I bästa fall hade allting kunnat sluta med en solskenshistoria, om hur egen förmåga och vuxenvärldens hjälp lyckats förmå en tonåring "på glid" att skaffa sig ett bättre liv.
Om inte.
Mordet blir något mer begripligt (fast egentligen bara på en teoretisk nivå) om man överväger hypotesen att mördaren – eller rättare sagt dennes "arbetsgivare" – egentligen inte alls var på jakt efter 16-åringen. Utan dennes äldre bror, som tydligen ska ha eller ha haft kopplingar till det namnkunniga Kalo-nätverket.
Blodshämnd? Nja, egentligen inte. Det var verkligen inte fråga om någon släktfejd eller dylikt. Däremot ett förfarande vi faktiskt har sett i andra fall. Hur anhöriga och bekanta angrips, sannolikt för att statuera exempel. Ibland riskerar också personer helt utan anknytning att råka illa. Bland kriminella är man uppenbarligen inte så nogräknade. Det är en brutalisering som hade varit svårtänkbar ännu för några år sedan. Man kommer inte heller ifrån att alla som någon gång dragits med i olämpliga kretsar under särskilt besvärliga omständigheter kan bli måltavlor.
Mördaren förefaller inte personligen ha haft något otalt med 16-åringen, eller ens haft tidigare kännedom om honom. Snarare har vi att göra med en – verkligen andra klassens – uppdragsmördare, som också hade förberett andra kontraktsmord. Tingsrätten konstaterar att mordet planerats i förväg, men exakt vilka som var uppdragsgivarna får vi alltså inget svar på, åtminstone inte just nu.
Kvar står vi med ett ovanligt hänsynslöst mord på en yngling som verkligen förtjänat ett bättre öde.