För lite drygt tjugo år sedan intervjuade jag den ryske ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij i Moskva. Han hade gjort sig ökänd för sin retorik (som sedan i stor utsträckning förverkligats av namnen Putin). När jag frågade om han verkligen ville angripa baltstaterna fick jag en utskällning. "Kan Du inte Din egen historia? Ni förlorade ju Baltikum genom freden i Nystad 1721!"
Tja, det var väl i någon mån sant, fast mer komiskt som argumentation i vårt sekel. Fast inte i Ryssland, vilket jag inte till fullo förstod just då.
Nu hotar Ryssland de baltiska nationerna. Framför allt hotar man Ukraina, som kan stå inför ett ryskt generalangrepp, efter att redan tidigare stympats territoriellt.
Det diskuteras exakt vad Putin vill uppnå. Bara visa sin makt, utöka det ockuperade området i Donbas, erövra hela landet öster om Dnipro (Dnjepr) eller lägga beslag på den ukrainska huvudstaden? Tänker man rentav lägga hela landet under sig?
Nej, åtminstone inte västra Ukraina (Galizien och Volynien). Därför att dessa mer kuperade områden lär bli svårare att erövra och här längst i väster är den ukrainska patriotismen som starkast. Fast också därför att just dessa områden aldrig varit ryska, åtminstone inte före andra världskrigets sovjetockupation. Efter varierande historiska öden tillhörde västra Ukraina det habsburgska imperiet före första världskriget, med Lemberg (Lviv) som en typisk centraleuropeisk huvudort, och Polen under mellankrigstiden.
Även om han tvingades backa från sitt uttalande låg det kanske något i vad den polske utrikesministern Radoslav Sikorski hävdade skulle ha skett 2008, nämligen att president Putin erbjudit Polen en delning av Ukraina. Galizien och Volynien är helt enkelt inte så intressanta för Kreml ur historisk synvinkel. Och det finns fler exempel när olika "gränsjusteringar" följt gamla mönster.
Efter andra världskriget flyttades hela Polen västerut, så att dess nuvarande östgräns i huvuddrag intressant nog följer den gamla gränsen mellan Ryssland å ena sidan och Preussen/Tyskland samt Österrike-Ungern å andra. Så återställde faktiskt Stalin det gamla tsarryska imperiets gränser, så de såg ut efter Polens delningar.
Stalin erövrade som bekant också de baltiska länderna och försökte göra detsamma med Finland, fast fick till sist nöja sig med en bit i sydost. Och som en tillfällighet kan vi nästan lägga det slutliga fredsfördraget 1947 ovanpå freden i Nystad från 1721. Gränsdragningarna följer varandra ganska väl.
Därmed blir Zjirinovskijs arga reaktion på min fråga i efterhand både mer begriplig och kuslig. Freden i Nystad var en överenskommelse mellan två stormakter. Sådant ska småstater långt senare inte försöka ändra på. På motsvarande sätt var Tsarrysslands definitiva västgräns i Centraleuropa en överenskommelse med de preussiska och österrikiska stormakterna. Detta är det ryska imperiets maximala utsträckning och något som Putin strävar efter att återupprätta så gott det går.
Vi kan tycka att resonemangen är märkvärdigt ålderdomliga, men de är begripliga i den ryska nyimperialismens kontext. Putin har som bekant redan börjat vandringen, även om de formella annekteringarna hittills inskränker sig till Krim. Att han skulle låta nöja sig därmed i Ukraina framstår dock som långsiktigt osannolikt, även om allt kanske inte går att verkställa just nu. Så länge de nyimperialistiska drömmarna inte bryts riskerar ukrainarna (liksom balterna) att få leva med den ständiga oron för rysk aggression, medan Belarus under Alexander Lukasjenko förvandlats till en lydig satellitstat – i praktiken en integrerad del av imperiet.