Med ett långt och retoriskt plågsamt uselt tal förklarade Rysslands diktator Vladimir Putin under fredagen att staten annekterar fyra delvis ockuperade regioner i Ukraina: Cherson, Donetsk, Luhansk och Zaporizjzja. Detta efter så kallade folkomröstningar, där invånarna påstås ha röstat för ett uppgående i Ryssland.
Inget av detta lurar förstås någon. Det faktiska erövringskriget är lika folkrättsvidrigt som annekteringen av Krim för åtta år sedan. Däremot kan man säga att Putin höjer insatserna i sin militärpolitiska bluffpoker (för någon skicklig schackspelare är han inte längre).
På marken i Ukraina går det ungefär som vanligt den senaste tiden. Den ryska krigsmakten duger egentligen bara till en enda sak – att terrorisera civilbefolkningen. Under fredagen passade armén till exempel på att bomba en hjälpkolonn i Zaporizjzja, med minst 23 döda som resultat.
I strider med det ukrainska försvaret går det inte lika enkelt. Den ryska krigsmakten fortsätter att lida stora förluster och betydande förband riskerar att bli omringade i den strategiskt viktiga staden Lyman. De första av de 300.000 tvångsmobiliserade unga (och ibland lite äldre) ryssarna har redan börjat anlända till fronten. Dåligt tränade, utrustade och framför allt motiverade lär de göra lite militär nytta.
Annekteringen fyller ändå sin funktion för Putin på hemmaplan. Genom att formellt göra regionerna till en del av Ryssland gör han, i enlighet med dagens ryska lagstiftning, det omöjligt att återlämna erövrade områden. Hur absurt det än låter bedriver Ukraina, enligt samma lagstiftning, anfallskrig mot Ryssland! Enligt rysk uppfattning gäller det också de områden av regionerna vilka ännu "ockuperas" av ukrainska styrkor...
Annekteringen är ett utomordentligt instrument för fortsatt rysk aggression och kommer att försvåra alla eventuella fredsförsök ytterligare. Dessutom blir det naturligtvis, nästan oavsett kriget går för Ryssland, omöjligt för Putin att "lämna tillbaka" annekterade regioner, eftersom det ju vore olagligt!
På hemmaplan tvingas därmed alla ledande politiker och institutioner med mera foga sig för utvecklingen, deklarera sin fortsatta lojalitet med såväl Putin personligen som hans politik. Något annat vore landsförräderi.
Eller så är det åtminstone tänkt. Fast den inrikespolitiska utvecklingen kan ju också ta sig helt andra uttryck.
Det kallas revolution.