Veckan som gått hade varit pressande, men slutat i triumf för bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladic. Med bara ett par tusen män hade han lyckats erövra Srebrenica. De illa ledda och utrustade bosniakiska (bosnienmuslimska) fristyrkorna hade erbjudit föga motstånd. Och den holländska FN-kontingenten – visserligen färre än 500 man stark och lätt beväpnad – hade i praktiken kapitulerat utan strid.
På kvällen 11 juli 1995 kunde Mladic äntligen kosta på sig att slappna av och sågs till och med skåla med FN-kontingentens befälhavare Thom Karremans (som sedermera skulle befordras vid hemkomsten till Nederländerna). Samtidigt hade den sedan länge planerade etniska rensningen av Srebrenica redan inletts. Kvinnor och flickor, mindre barn och åldringar skulle deporteras – fast i många kvinnors och flickors fall först efter systematiska våldtäkter.
Männen däremot skulle mördas. En logistiskt påfrestande uppgift, vilket hantlangare i alla folkmord kan vittna om. Dagarna som följde avrättades långt över 8000 män och tonårspojkar (den officiella dödslistan rymmer för närvarande 8373 namn).
Mladic har fått sitt straff. Han dömdes sedermera till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag. Men att bara ge honom skulden för det värsta enskilda massmordet sedan andra världskriget är lika självklart som nästan en smula banalt. På samma sätt som det är banalt att skylla på begrepp som hat och våld. Vill vi verkligen lära något av historien får vi börja med insikten att folkmordet för 25 år sedan hade varit fullt möjligt att stoppa.
Nyckelordet är appeasment – eftergifter. En politik som vi minns från den brittiske premiärministern Neville Chamberlains försök att medelst undfallenhet blidka Hitler åren före andra världskriget. Som vi vet sporrade det bara Hitler att begära mer. Till sist var det världskrig Chamberlain försökt undvika en realitet till följd av hans egen politik.
Principen var inte annorlunda i krigets Bosnien på 90-talet. Genom ständiga eftergifter försökte FN få bosnienserberna mer förhandlingsvilliga. Effekten blev den motsatta. I praktiken belönades ju bosnienserberna för deras framgångar på slagfältet! Ett vapenembargo som slog hårt mot i synnerhet bosniakerna men i praktiken mycket mildare mot bosnienserberna – som var materiellt välförsörjda av den serbiska armén – gjorde sitt till, liksom att FN var en papperstiger ledd av civila byråkratkarriärister.
Fast låt oss vara ärliga. De internationella styrkorna gjorde viktiga insatser, som lokalt ofta dämpade striderna och räddade många civila liv. Och innan vi skäller exempelvis holländarna för att vara ynkryggar ska vi kanske komma ihåg att de i praktiken befann sig i en gisslansituation. När den ovan nämnde Karremans begärde flygunderstöd av Nato fick han strax nog nej. Överallt begränsades möjligheterna på grund av det rådande FN-mandatet.
Eftergiftspolitiken hade många kockar, varav den brittiske utrikesministern Douglas Hurd dock förtjänar att omnämnas som särskilt drivande. Avgörande var emellertid den amerikanska passiviteten under president Bill Clinton. Först efter massakern i Srebrenica insåg Clinton att denna passivitet skadade USA:s och Natos trovärdighet. Först då gav han klartecken till de massiva flyganfall som tvingade bosnienserberna till förhandlingsbordet.
"Aldrig mer!" utropade många efter de båda världskrigen. Åtminstone aldrig mer i Europa. "Aldrig mer!" kommer många att utropa nu, 25 år efter massakern i Srebrenica. Men när det verkligen gällde, lät vi ju det hända igen – i Europa. För när det verkligen gäller, brukar feg bekvämlighet väga långt tyngre än modig handlingskraft.