"Jag tror faktiskt att han kan ha avlidit i en hjärtattack, han var i den åldern." Ett ganska talande omdöme från Belarus president, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som varit på ett kort Sverige-besök. Hennes svar på frågan om vem som eventuellt mördade landets utrikesminister Vladimir Makej nyligen och varför, är att han förmodligen inte blev mördad alls.

Analysen är typisk för Tsichanoŭskaja. Hon är jordnära, realistisk och ogillar konspirationsteorier. Det som ser ut som en spade är helt enkelt ofta just en spade. Till och med i Belarus.

Någon reagerar kanske på att jag kallar henne president. Är det inte han den skallige tyrannen med mustaschen – Alexander Lukasjenko – som är president?

Jo, formellt är det kanske så. Fast egentligen var det ju Tsichanoŭskaja som vann presidentvalet för två år sedan. Det som följdes av först stora demonstrationer och sedan värsta sortens polisbrutalitet. Lukasjenko klamrar sig fast vid makten med ryskt stöd, men han är inte folkvald – vad han än väljer att kalla sig.

Folkets president är Tsichanoŭskaja, som fortsätter kampen för ett fritt Belarus i exil – tillsammans med många andra oppositionella som tvingats i landsflykt. En nationell tragedi naturligtvis, men också ett förfärligt drama med personliga konsekvenser. Många regimkritiker försmäktar i Lukasjenkos fängelser, däribland hennes man Siarhei. Själv tvingades hon fly, för att rädda sig och parets två barn.

Att bedriva någon öppen opposition i Belarus är omöjligt, förklarar Tsichanoŭskaja för oss åhörare på organisationen Frivärld i Stockholm, som bjudit in presidenten. Ändå, påpekar hon samtidigt, vågade 100.000 människor gå i ut i demonstrationer mot kriget, dagen efter det ryska anfallet i februari. Ukrainas sak blev också Belarus.

Det kan vara värt att komma ihåg det, för det påvisar också att Belarus inte är Ryssland. Medan de ryska reaktionerna på kriget varierar, och det uppenbarligen finns visst gensvar för anfallskriget också på gräsrotsnivå, finns det inget som helst folkligt stöd för den ryske diktatorn Vladimir Putins imperialism i Belarus. Tvärtom duger det att tala om en belarusisk motståndsrörelse, som gör vad den kan givet förutsättningarna. Med allt från kartläggning av de ryska förbandens i Belarus förehavanden till sabotagehandlingar. Till exempel har järnvägsanställda försvårat ryska trupptransporter till fronten mot Ukraina – inte sällan med ohyggliga konsekvenser för de som grips. Samtidigt som underrättelseuppgifter vidareförmedlas till ukrainarna och det också finns frivilliga belarusier som deltar i kriget på Ukrainas sida.

Samtidigt drabbas Belarus i princip av samma ekonomiska sanktioner som Ryssland. Det kan tyckas orättvist – eftersom det belarusiska folket därmed får lida dubbelt – men enligt Tsichanoŭskaja är sanktionerna nödvändiga och åtnjuter folklig förståelse. Däremot är desamma ofta ineffektiva och presidenten vill se skarpare reaktioner, med färre kryphål. Sedan kriget i Ukraina blossade upp har omvärlden glömt vad som händer i Belarus och det utnyttjar regimen.

Tsichanoŭskaja tror inte att Lukasjenko kommer att försöka skicka belarusiska trupper att slåss jämsides med de ryska mot Ukraina. I så fall kommer de belarusiska soldaterna att desertera. Fast för den sakens skull går det inte att förhandla med diktatorn i Minsk. Han har ofta försökt framställa sig som någon sorts garanti mot ännu större ryskt inflytande i Belarus, men utvecklingen de senaste åren har påvisat hur felaktig den bilden är.

Att påverka händelserna i Belarus på distans är förstås inte det lättaste, men det är uppenbart att Tsichanoŭskaja, liksom hennes många medhjälpare, redan förbereder sig på att ta över makten, "när tiden är den rätta" som hon säger. Kriget påskyndar utvecklingen, eftersom det går så dåligt för Ryssland och Lukasjenko är helt beroende av sin herre i Moskva.

Under tiden har presidenten ett budskap till belarusier i Sverige – skriv! Skriv brev till regimens fångar, som behöver känna att de inte är bortglömda. Och till makthavare i Sverige och andra länder finns det skäl i att inte glömma bort Belarus när den utrikespolitiska agendan sätts.