När det moderna Turkiets första president Mustafa Kemal Atatürk beslutade att omvandla Haga Sofia till ett museum 1934, var det ett lika självklart som symboliskt betydelsefullt och paradoxalt nog också ganska odramatiskt beslut. Haga Sofia hade tillåtits förfalla i decennier och var i bedrövligt skick, men genom omvandlingen frigjordes statliga resurser för viss renovering – samtidigt som exempelvis kristna mosaiker som putsats över återställdes.

Inte många protesterade mot Atatürks kloka politik, som samtidigt blev något av en lackmustest på hans egen sekulära hållning. Det var Atatürk som mer än någon annan skapade det moderna Turkiet i ruinerna av det som före första världskriget hade kallats Europas sjuke man – det politiskt efterblivna ottomanska imperiet. Det är därför Atatürk gått till historien som en av 1900-talets stora statsmän. Hans progressiva politik omvandlade Turkiet till en modern europeisk stat (eller om man så vill europeisk stat över huvud taget). Förutom exempelvis lika rättigheter för kvinnor och män var den allmänna sekulariseringen och åtskillnaden mellan stat och religion självklar.

Det som Sverige fick vänta på till 2000 genomfördes i Turkiet redan 1928.

I den meningen var omvandlingen av Haga Sofia till museum pricken över i och därtill något som mildrade sekler av religiösa motsättningar mellan muslimer och kristna efter att Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och förvandlat den redan då uråldriga katedralen till moské. Motsättningar som i någon mån nu riskerar att återkomma, efter att president Recep Tayyip Erdogan (via det formellt fristående domstolväsendet!) beslutat att återställa Hagia Sofia som moské.

Genom att vända sig till den minoritet som aldrig riktigt uppskattat Atatürks modernism (men sällan uttrycker detta öppet) skulle man kunna kalla Erdogans politik för selektiv populism, men i grund och botten ger presidenten uttryck för den återislamisering av Turkiet han alltid eftersträvat. En politik som han drömmer om att fullborda genom en ny författning 2023, som definitivt ska förverkliga avskaffandet av den sekulära statsbildningen.

I europeiska medier har Erdogan tidigare ofta framställts som en "mild" islamist, men något sådant finns inte – islamism står i uppenbar motsattsställning till moderna och demokratiska ideal och får de reaktionära krafterna bestämma skulle det inte förvåna om sharia åter blir grunden för lagstiftningen. Typiskt är också hur Erdogan i den engelska översättningen av tillkännagivandet om Hagia Sofia förbindligt talar om "mänsklighetens gemensamma arv", medan det i en motsvarande arabisk översättning talas om att "fullfölja Mehmet II:s löfte" och att "återuppväckandet" av Hagia Sofia ska länkas till al-Aqsamoskéns framtid i Jerusalem. Men eftersom densamma aldrig varit museum bör dess "återställda frihet" handla om ett Jerusalem som inte längre är israeliskt.

Kanske yttrar sig här också Erdogans nyottomanska drömmerier. Han vill likt gamla tiders sultaner än en gång vara den ledande kraften i det muslimska Mellanöstern. En kraft byggd på reaktionära politiska föresatser.