Amerikanska F-35. Bra, men dyr.
Först fattade Göran Persson det värsta nedrustningsbeslutet i mannaminne. Sedan hade Fredrik Reinfeldt mage till att skryta om att man åtminstone inte var sämre.
Ja, mycket var märkligt de första åren efter sekelskiftet, när nedrustningspolitiken slog igenom – samtidigt som Ryssland rustade upp och blev allt aggressivare.
Fast på åtminstone ett par punkter fattade Alliansen också kloka beslut. När man inte fullföljde nedrustningen, utan faktiskt satsade på framtida köp av nya ubåtar och stridsflygplan. Annat fick stryka på foten, vilket var illa, men man kan säga att den försvarsindustriella infrastrukturen bibehölls. Det ska vi vara glada för i dag.
Det kan också vara något att ha i minnet för den som läser om Saab på SvD Näringsliv. En artikel som, inte utan anledning, andas viss oro. Fast också en oro som kanske förtjänar att nyanseras.
Frågan handlar ytterst om det finns någon framtid för Saab som tillverkare av stridsflygplan. I USA konkurrerar ett fåtal tillverkare med varandra, medan de europeiska motsvarigheterna söker samarbete över nationsgränserna. Det är naturligtvis kaxigt av Sverige att ha en egen tillverkning av första klassens stridsflyg – men är det långsiktigt ekonomiskt realistiskt?
Givet att det kan diskuteras huruvida Saab Gripen egentligen blivit någon större exportsuccé, och givet att svenska staten fram till alldeles nyligen försökte hålla inköpen på minimal nivå, finns det ändå flera faktorer som talar till Saabs fördel. Först och främst kriget i Ukraina. Fler länder än Sverige satsar nu på nygammal upprustning och eftersom pengarna då ska räcka till mycket har Gripen en fördel. Den är nämligen trots allt relativt billig, i synnerhet vad gäller långsiktiga underhållskostnader.
Samtidigt som den omskrivna amerikanska F-35 visat sig hur kostsam som helst, har de omtalade europeiska samarbetena långt ifrån också varit friktionsfria. Samtidigt pekar utvecklingen i en riktning där stridsflyget för egentligen första gången någonsin riskerar militärteknisk konkurrens på bred front.
Drönare kan användas för såväl attack som framför allt spaning. De är sällan ens tillnärmelsvis lika bra som stridsflyg. Men de är å andra sidan mycket billigare.
Lite kan utvecklingen därför jämföras med hur framför allt slagskeppen konkurrerades ut under mitten av 1900-talet. Inte för att de egentligen hade förlorat sin funktion, utan för att de inte längre var kostnadseffektiva.
Nu lär visserligen inte stridsflyget försvinna inom överskådlig framtid, fast utvecklingen är tydlig nog under kriget i Ukraina. En anledning till att det ryska flygvapnet uppträtt relativt försiktigt är risken för nedskjutning av modernt, från väst levererat, luftvärn. Även om förlusterna blir stora är det då mer kostnadseffektivt att satsa på enkla attackdrönare, helt enkelt eftersom de är så billiga.
Med Neuron visade Saab förmåga att bygga högteknologiska drönare.
Därför är det bra att Saab intresserar sig för den utvecklingen. Redan för några år sedan togs den avancerade drönaren Neuron fram i samarbete med andra länder, fast tyvärr följdes projektet aldrig riktigt upp. För svensk räkning kan man härvidlag misstänka svagt intresse från såväl regeringen som Försvarsmakten. Nu satsar Saab, bland annat genom utländska uppköp, på så kallade drönarsvärmar, som också kan använda sig av AI för att agera mer autonomt.
När nästa stora projekt för Saab diskuteras bör man dock fråga sig om inte detsamma skulle kunna vara en avancerad drönare, kanske något som Neuron? Det innebär i sin tur att behovet av att ta fram ett helt nytt stridsflygplan efter Gripen minskar i närtid.
Gripen bör gå att utveckla ytterligare och att också relativt gamla stridsflygplan har en framtid påvisas av hur amerikanska F16 – snarare jämngammal med Viggen än Gripen – fortfarande används och moderniseras världen över. Även om Gripens ålder redan i dag påvisats vara en svaghet vid export, finns det alltså utrymme att konkurrera.
Från statens sida behövs emellertid en långsiktig försvarsindustriell strategi. Det handlar rimligtvis redan i dagsläget om inköp av fler JAS 39E till försvaret, men också om att slå fast betydelsen av en inhemsk högteknologisk försvarsindustri. Med tanke på hur långt efter vi ligger på drönarfronten, borde det vara särskilt intressant att fråga sig vad Saab kan erbjuda på detta område. Frågan bör diskuteras intensivt under Folk och Försvars rikskonferens, som inleds i helgen.