Förslag till kärnvapenbombaren Saab A36 Vargen.
Vem hade trott att USA i praktiken skulle ställa sig på Rysslands sida under kriget i Ukraina? Och vem hade trott att det av alla partier var Kristdemokraterna som skulle kräva europeiska kärnvapen?
Nåja, än så länge är det mest KD:s Europapolitiker Alice Teodorescu Måwe som talar sig väl om atombomben. Och dessutom visar det sig lagom publikfriande utspelet främst handla om hjälp till Frankrike och Storbritannien att bygga upp sina kärnvapenarsenaler. Tills vidare oklart hur.
Det är hur som helst bra att frågan väcks. Och om historien tagit blott lite andra vändningar under det kalla kriget hade situationen kunnat se helt annorlunda.
Om också Sverige skaffat sig kärnvapen.
Det var närmare än man kan tro, även om allt hölls hemligt på tiden när det begav sig. Östergötlands och Norrköpings insats var byggandet av kärnkraftsreaktorn i Marviken på Vikbolandet. Kraftverket stod klart 1968 men reaktorn laddades aldrig. Så var ju inte heller primärsyftet att bygga för elproduktion, utan för framställning av vapenplutonium.
Att den tidiga efterkrigstidens svenska kärnvapensatsning frös inne har framför allt tillskrivits fredsrörelsen, fast det fanns andra faktorer som vägde tyngre. Om Tage Erlander fastnat för bomben hade han säkert låtit bygga den – den stundtals hårda svenska debatten till trots, inte minst inom socialdemokratin.
Vad ingen kände till var hur långt programmet redan kommit. Saab hade till och med låtit skissa på en kärnvapenbombare – A36 Vargen.
Men svenska kärnvapen var inte bara inrikespolitiskt kontroversiellt, utan också kostsamt och därmed inte ens entydigt populärt inom Försvarsmakten. Framför allt motsatte sig Förenta Staterna den svenska a-bomben. Inte för att man hade så mycket emot om just Sverige skaffade sig denna kapacitet, men för Washington blev det en viktig fråga att stoppa kärnvapenspridningen redan under 50-talet. Då gick det inte an att göra några undantag.
Det svenska problemet var alliansfriheten ("syftande till neutralitet i krig") och den historiskt betingade misstänksamheten mot allianser och garantier, där man dåtidens erfarenheter till exempel kunde luta sig mot Polens omilda öde 1939. Själv är bäste dräng och sett till konventionella styrkor var Sverige att räkna med. Flygvapnet var som bekant världens fjärde största och stridsflygplanen ofta världsledande. En svensk atombomb hade i det ljuset varit ganska logisk.
Men amerikanska påtryckningar, inhemskt motstånd och förmodat höga kostnader ledde till att projektet så småningom rann ut i sanden. Och istället för plutoniumfabrik blev Marviken världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Regering och riksdag förlitade det sig på skyddet från det amerikanska kärnvapenparaplyet. För om Sovjetunionen hotade Sverige skulle detta också försvaga Nato.
Förhoppningsvis var det lika bra! En ståndpunkt som var självklar fram till alldeles nyss, men nu alltså går att problematisera för första gången på mer än ett halvsekel.
Om Sverige skaffat kärnvapen (och dessutom haft dem kvar efter kalla kriget) hade förstås dagens oro för amerikanskt tillbakadragande från Europa varit långt mindre av ett hot. Både för oss och hela Europa. Då hade frågan om Europas eventuella kärnvapenskydd inte bara avgjorts i London och Paris, utan också i Stockholm. Sedan länge hade vi varit en tung militärpolitisk aktör. Måhända rentav med permanent plats i FN:s säkerhetsråd.
Fast då tolkar vi ändå historien ganska liberalt. Det är inte ens säkert att kärnvapen på tiden det begav sig hade varit positivt från försvarssynpunkt. I motsats till en del av den potentiella militära planläggningen från 50-talet – som byggde på att atombomber skulle kunna användas mot militära mål på andra sidan Östersjön – hade det i praktiken varit omöjligt att använda kärnvapen, om inte Sovjetunionen gjorde detsamma först. Ett rent konventionellt sovjetiskt anfall hade därmed kunnat bli farligare, om vi förlitat oss alltför mycket på kärnvapnen och rustat ned övriga försvaret.
I dag har vi varken det ena eller andra. Försvaret rustas visserligen upp, men för lite och för sent. Det begränsar vår utrikespolitiska handlingsfrihet på inom och utom Europa, på ett sätt som inte varit fallet om vi behållit något av kalla krigets rustningsnivå.
Kärnvapenfrågan får tills vidare överlåtas till Storbritannien och framför allt Frankrike, vars kärnvapenprogram är helt oberoende av amerikanskt stöd. USA har totalt över 5000 stridsspetsar, Frankrike bara 290. Fast vid eventuella kärnvapendueller stormakterna emellan räcker det långt...
Egentligen är situationen djupt besvärande på alla sätt och vis och riskerar också att leda till global kärnvapenspridning. Det är milt uttryckt inte bara mycket farligt, utan missgynnar i förlängningen också Förenta Staterna – vilket den dåvarande presidenten Dwight D Eisenhower insåg redan på 50-talet.
Men säg det till Donald Trump.