Ingen kanon är bättre än dess ammunition och kvantitet är en kvalitet i sig.
"Djävulen skall fördrivas med jaktplan" dundrade kyrkoherden Isaac Béen från predikstolen i Kristine kyrka i Göteborg. Onekligen en retorik som jag tror skulle få många av dagens mer bleksiktiga präster i Svenska kyrkan att svimma! Han hade naturligtvis rätt. Sovjetunionen hade just anfallit Finland, djävulen var ingen annan än Stalin själv och Béen inledde en insamling vilken så småningom gav visst resultat.
Av lika delar feghet, klok realpolitik och oförmåga deltog Sverige aldrig direkt på Finlands sida, men vi skickade så mycket materiell hjälp vi rimligtvis kunde avvara. Grundproblemet var decennier av nedrustning som nu skulle tas igen på helst några veckor. Det gick förstås inte, men lagom till andra världskrigets slut hade upprustningen börjat ge effekt och under kalla kriget kunde vi – den utsatta allianslösa positionen till trots – presentera Lede fi en betydande motståndskraft. Det fanns luckor, men i stor utsträckning var vi väl rustade och för generationer unga män var det självklart att tillbringa ett år eller så i Kronans kläder.
I dag är det Ukraina som är vårt utsatta grannland. 24 februari 2022 inledde Ryssland ett storanfall, som syftade till att (tämligen bokstavligt) dekapitera den ukrainska statsledningen och därefter lägga hela eller större delen av landet under sig.
Det gick inte.
Ukrainarna bet ifrån från första dagen och efter omfattande förluster tvingades den ryska krigsmakten till reträtt. Så småningom kunde vi rentav börja tro på en ukrainsk seger och stora förhoppningar ställdes på en tänkt sommaroffensiv förra året. Men det gick inte heller. De ryska trupperna hade haft god tid att gräva ner sig väl befästa ställningar och den västliga vapenhjälpen hade varit alltför trög.
Nu fruktar många att den stora frågan inte längre handlar om vad Ukraina eventuellt kan återerövra av sitt eget territorium, utan huruvida man kan förhindra nya ryska offensiver. Uthållighet har ju alltid varit en framträdande rysk egenskap i krig och inte minst under det pågående invasionsförsöket i Ukraina. Historiskt brukar man säga att den ryska ångvälten tar tid på sig att få upp ångan, men är svår att stoppa när den väl kommer igång. Nu producerar Ryssland fem gånger så många artillerigranater som Ukraina och mer än 100 nya stridsvagnar i månaden.
De ryska förlusterna i manskap uppgår sannolikt (och lågt räknat) till över 300.000 döda och svårt skadade. Men det är inget problem för despoten i Kreml. Man har inte heller i stor skala börjat skicka ungdomar från Moskva och Sankt Petersburg till fronten ännu.
Man kan förstås jämföra med de ohyggliga förlusterna under andra världskriget, fast det var i grund och botten (om än verkligen inte bara) ett försvarskrig. I Ukraina är det däremot fråga om ett renodlat anfallskrig, vilket till råga på allt ändå går trögt för den ryska krigsmakten. Och då är den givna referenspunkten det första, snarare än andra världskriget.
Och vi minns ju hur det slutade för den dåvarande tsaristiska regimen.
Snart i ukrainska vatten, svenska Stridsbåt 90.
Det Vladimir Putin hoppas på är däremot att vi i väst ska tröttna först. Den dysfunktionella amerikanska kongressen kan vara på väg att ge honom rätt! Och med en republikansk presidentkandidat som leker med tanken på att lämna Nato, inser vi att Ukrainas öde kan avgöra hela Europas.
Också för oss i Sverige. Vårt ännu inte helt genomförda Nato-medlemskap lär öka vår trygghet i vilket fall som helst, fast räcker inte och riskerar också att vi sänker garden. Nu lägger vi två procent av BNP på försvaret. Det är bra, men fortfarande långt under kalla krigets nivå.
Samtidigt som regeringen presenterat det hittills största militära stödpaketet till Ukrainas fromma – inklusive bland annat stridsbåtar – börjar vi nå gränsen för vad vi realistiskt sett har resurser att skänka bort. Ett både riktigt och oriktigt resonemang. För vi får inte glömma att varje utslagen rysk bataljon i Ukraina också är en bataljon mindre som kan hota oss.
Vad som däremot behövs är en mer forcerad upprustning, med garantier till försvarsindustrin så att bland annat ammunitionsproduktionen kan öka. En politik som kortsiktigt i betydande utsträckning bör inriktas på hjälpen till Ukraina och långsiktigt att återuppbygga stora delar av den försvarsmakt vi hade under det kalla kriget, men som historielösa politiker (från höger till vänster) föraktfullt rev ner fram till för bara några år sedan.
Saab 35 Draken med toppmodern beväpning i världens fjärde största flygvapen. Ett utmärkt exempel på lika delar ambitiös försvars- och industripolitik.
Är vi redan krigströtta? Det är i så fall inget mot vad ukrainarna känner! Men de kämpar vidare och det bör vi – bakom våra trots allt mycket lugnare gränser – också göra på vårt sätt.