Nationell väckelse knäckte kommunismen

Nationalismen var inte ett hinder för Berlinmurens fall. Snarare en förutsättning.

Ledarkrönika 8 november 2019 06:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

I morgon är det 30 år sedan Berlinmuren föll, vilket uppmärksammats i många medier också i Sverige. En frihetens och glädjens dag naturligtvis, men tyvärr också något som inte längre riktigt är samtid, utan börjar bli historia. Förutom att hyllningarna under sådana omständigheter riskerar att bli till självförhärligande monument, finns också risk för historierevisionism.

Redan rubriken sätter sålunda standarden för en annars sedvanligt välskriven huvudledare i Dagens Nyheter 5/11): "Kommunism och nationalism hör ihop." Därefter kommer en i stort sett korrekt beskrivning inte bara av nationalismens förbannelser under tiden som följde på Berlinmurens fall, utan också hur påfallande lätt en destruktiv nationalism låter sig kläs i kommunistiska kläder.

Ett enda mer optimistiskt omdöme kostar man på sig – "Det nationella uppvaknandet var en del av frigörelsen."

 

Nationalismen ställs i motsatsställning till själva det frihetsideal som genomsyrade den dramatiska övergången från 80- till 90-tal. Men hur historiskt korrekt är det?

För på gott och ont (minns Jugoslaviens bittra öde!) stod inte nationalismen i motsatsställning till frihetstörsten. Inte heller var det så att "när kommunismen kollapsade kunde nationalstaterna återuppstå med sina särdrag, sina oskiftade historiska arv, med sina olösta och oläkta etniska geopolitiska konflikter". Som om kommunismen först föll och nationalismen därefter uppstod eller återuppstod.

I själva verket var nationalismen en bärande del av folkvälvningarna. Visst handlade revolutionerna om frihet! Men inte bara individuell, utan också folkens frihet i det sovjetiska fängelset. Väl att lägga märke till gällde detta också i stor utsträckning den återuppväckta specifikt ryska identiteten.

 

Utan nationalismen hade antikommunismen tagit sig mycket svagare uttryck, dessutom hade det inte funnits några överideologiska mål att samlas kring. I själva verket är det inte säkert att sovjetimperiet fallit över huvud taget, kanske hade demokratin inte ens segrat tillfälligt i Kremls korridorer.

Ofta fungerade nationalismen splittrande, ibland med förödande konsekvenser. Men andra gånger var nationalismen också förenande. I Östtyskland tog sig detta uttryck i slagorden "Wir sind das Volk" och "Wir sind ein Volk". Förbrödringen öppnade dörren för ett återförenat Tyskland.

Fast revolutionerna 1989 till 1991 handlade inte bara om frihet, individuell eller nationell. Utan också materiell frihet, det vi i dagligt tal kallar välstånd. De gråmelerade öststatsdiktaturerna var i varierande utsträckning illa skötta fattighus med allt från brödköer till stinkande industrier och tomma butikshyllor. Under den tidiga efterkrigstiden hade det visserligen inte alltid sett så mycket bättre ut väster om järnridån, men med tiden blev just skillnaden i välstånd en nästan överpedagogisk exemplifiering på vilket samhällssystem som fungerade bäst.

Till sist reste sig folket mot sina förtryckare, mot roffarna i det kommunistiska klickväldet.

 

Vilka av dessa faktorer – frihetstörsten, den nationella väckelsen eller drömmen om ett materiellt rikare liv – som vägde tyngst vid Berlinmurens fall, kan förstås diskuteras, men framför allt samverkade de till den eruptiva kraft som definitivt knäckte den totalitära socialismen. Liberalismen stod alltså inte i motsatsställning till nationalismen, utan var snarare varandras förutsättningar, ytterligare underblåsta av det materiella armodet. Inte så annorlunda än när liberalismen växte fram och segrade under 1800-talet.


Ämnen du kan följa