Nästa år fyller det åländska självstyret 100 år, men ett lågmält firande har redan börjat, med gratulationstelegram från Sveriges riksdag och allting. Att Sverige skulle fira "förlusten" av Åland är ändå allt bra ohistoriskt, även om det i slutändan kanske var bäst som det gick.
För även om utslaget i Nationernas förbund (NF) 24 juni 1921 bidrog till en fredlig lösning, var beslutet sannolikt folkrättsvidrigt.
För Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting, som fört Sveriges talan i frågan inför NF i Genève, var utslaget en stor besvikelse och han övervägde rentav huruvida Sverige borde lämna organisationen – men ville hur som helst inte riskera krig mot Finland. Härvidlag var han säkert medveten om Sveriges inrikespolitiska problem, med en befolkning som visserligen undgått världskrigets omedelbara fasor, men fått genomlida flera magra år av livsmedelsbrist och dessutom plågats hårt av spanska sjukan (vilket kanske är något lättare att förstå i dag än för bara ett par år sedan).
Fast det hade varit nära att historien tagit sig en helt annan vändning redan tidigare.
Vårvintern 1918 hade Åland i praktiken besatts av svensk trupp, officiellt motiverat av humanitära skäl. Det rådde verkligen kaos på ögruppen, med förutom vita och röda finska gardister dessutom ett par tusen ryska soldater som så att säga blivit kvarglömda efter all kalabalik revolutionsåret 1917.
Successivt upprättade de svenska soldaterna ordningen och eftersom en överväldigande majoritet av ålänningarna sannolikt inget annat önskade än att bli svenska medborgare, borde det varit relativt enkelt att helt enkelt bara annektera Åland. Det visste man också i Helsingfors, där regeringen otroligt nog lyckades faktiskt locka Tyskland till en sorts motintervention. En vacker dag låg tyska krigsfartyg på redden utanför det frusna Mariehamn. En kanonbåtsdiplomati som i praktiken tvingade Sverige att backa.
Ålandsfrågan var emellertid inte avgjord. Branting sympatiserade med ålänningarnas sak och än mer gällde det den "röde baronen" – vilket i detta fall inte avser den tyske stridsflygaren Manfred von Richthofen, utan den socialdemokratiske sjöförsvarsministern med mera Erik Palmstierna.
Så hade höger och vänster, mer eller mindre oavsiktligt, delat upp sina sympatier. Den traditionella svenska högern sympatiserade med den vita sidan under finska inbördeskriget och hade förgäves önskat ett svenskt ingripande. Många officerare deltog också som frivilliga på den vita sidan. Till vänster var skepsisen för den finska saken större och vissa sympatiserade rentav med de röda i finska inbördeskriget. Fast medan däremot högern var något kluven till de åländska önskemålen kunde ålänningarna påräkna den socialdemokratiska partiledningens stöd.
Flitigast av alla var Palmstierna och ännu fanns chansen att det splitternya NF skulle ta upp saken. Våren 1920 anlände en åländsk delegation till Stockholm med en vädjan till kung Gustav V att understödja försöken att bli en del av Sverige. Propån hade praktiskt nog skrivits av Palmstierna och fick ett vänligt svar av kungen, vilket kanske inte var så konstigt då Palmstierna skrivit det också!
Inte blev det bättre då den finska regeringen i Helsingfors emellanåt uppträdde rent hänsynslöst och bland annat fängslade ledare för Ålandsrörelsen. Men när NF till sist tog upp frågan svängde de internationella sympatierna ändå över till Finlands förmån. Resultatet av en mycket skicklig finsk diplomati, då man dels satt upp en motrörelse i form av Ålandskommittén (låt vara med tveksamt folkligt stöd på Åland), dels utnyttjade stormakternas intressen för egen del.
Den finske chefsförhandlaren Carl Enckell bearbetade framför allt Japan och fick härvidlag utomordentlig hjälp av det i Japan nyligen utsedda sändebudet Gustaf John Ramstedt, som påpekade att motsvarande argument som påvisade Ålands geografiska anknytning till Finland kunde användas av Japan för att stödja japanska intressen i Stilla havet. Ålandsfrågan kunde alltså lösas på ett sätt som skulle sätta ett för Japan förmånligt prejudikat.
Och så blev det. Ingen av de andra stormakterna hade något särskilt intresse för Ålandsfrågan över huvud taget och vad ålänningarna tyckte och tänkte ansågs underordnat att hitta en enkelt diplomatisk lösning.
Men hur var det med freden, förhindrade inte NF ett krig? Nja, det kan diskuteras hur stor krigsrisk som faktiskt förelåg – i synnerhet givet Sveriges militära överlägsenhet (Finland hade riskerat att ställas inför fullbordat faktum i händelse av en svensk intervention). Palmstierna konstaterade åtminstone att om det verkligen hade förelegat ett reellt hot om militär ingripande från svensk sida, hade det också utökat det svenska förhandlingsutrymmet betydligt.
Givet att vi vet vad som hände kan man förstås hävda att det kanske var bäst det som skedde. Ålandsfrågan infekterade ändå relationerna mellan Sverige och Finland under stora delar av mellankrigstiden, liksom naturligtvis svenskans ställning på det finska fastlandet. Det var först senare, under det utrikespolitiskt alltmer kylslagna 30-talet, som vi blev brödrafolk igen.