Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 8/2 är Caroline Havenslätt på Dansakademien i Valdemarsvik upprörd. Kommunen har nämligen börjat erbjuda gratis dansundervisning för barn och ungdomar och utsätter därmed Dansakademien för en konkurrens företaget har svårt att möta. ”I det långa loppet blir jag ju naturligtvis inte kvar i en kommun som motarbetar mig” konstaterar Havenslätt dystert.
Nej, det kan ju vem som helst förstå. Och händelserna är ett utmärkt exempel på hur kommuner förstör för sig själva, därtill ofta med ideologiska förtecken. Kommunens svar är en variant på ”goddag yxskaft”. Man verkar inte ens förstå problemet, nämligen att företag som utsätts för kommunal konkurrens på orimliga villkor förr eller senare lägger sin verksamhet. Allvarligt i vilka kommuner som helst, men särskilt besvärande i en liten och ekonomiskt svag ort som Valdemarsvik.
Nu är inte bara kommunen skyldig. Man har nämligen fått en halv miljon kronor i en särskild satsning signerad statliga Kulturrådet. Pengar som måhända välvilligt men relativt godtyckligt pytsas ut och som kommuner inte gärna säger nej till. Men som alltså riskerar att slå mot redan etablerad privat driven verksamhet.
Samtidigt får kommuner som Valdemarsvik se upp! Om det är så att de inte hjälper det egna näringslivet, duger det inte senare att klaga och kräva statliga satsningar och/eller ökade kommunala bidrag. Tvärtom finns det från statligt håll skäl att strama upp bidragsfloran och istället kräva mer av många kommuner – vilket emellertid inte kommer att ske så länge dagens rödgröna regering sitter kvar.
Dessutom: dans har aldrig varit och kommer aldrig att bli en kommunal kärnverksamhet.