I onsdags var det 200 år sedan Napoleon avled i sin fångenskap på S:t Helena, vilket naturligtvis uppmärksammats i Frankrike – även av president Emmanuel Macron (som avslutade sitt minnestal med att solen fortfarande lyser över Austerlitz). Förra året var det för övrigt 180 år sedan kejsarens stoff återbördades till hemlandet, fast också 150 år sedan det för Frankrike katastrofala krig som kort och gott kallas fransk-tyska kriget bröt ut.
Och så på måndag är det 150 år sedan freden i Frankfurt am Main 10 maj 1871, vilket bland annat innebar att Frankrike förlorade Alsace och Lorraine till Tyskland (man fick tillbaka provinserna efter första världskriget). Resultatet av ett stort drama, som inleddes med hur Frankrikes kejsare Napoleon III (den förste Napoleons brorson) – efter provokationer signerade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck – lät anfalla Tyskland året innan.
Det gick kort sagt åt skogen. Efter bara en dryg månads strider inneslöts den franska huvudarmén vid Sedan och tvingades kapitulera 2 september. Napoleon III – som åtföljt armén – blev Bismarcks personlige krigsfånge. Två dagar senare utropades den nya franska republiken.
Det franska kejsardömets saga var all, men kriget för den skull inte slut. Den nya republikanska regeringen lät de numera allt fruktlösare striderna fortgå i en militär och politisk situation som blev rörigare för var dag. Efter att Paris omringats av tyska trupper slöts till exempel en separat vapenvila i januari 1871 – för att kunna genomföra val till nationalförsamlingen! Detta val vanns av högern, vilken stadens radikala vänster vägrade acceptera. Efter en revolution i huvudstaden utropades den så kallade Pariskommunen. Bäst kan den beskrivas som ett blodigt socialistiskt experiment, vilket ännu blodigare krossades av regeringstrogna franska trupper i slutet på maj.
Pariskommunens öde är än i denna dag en debattfråga i Frankrike och har naturligtvis uppmärksammats den med, nog mer än kriget. I Frankrike är den historiska debatten levande och det är sällan det råder någon konsensus i olika frågor.
Då är däremot den tyska debatten mer frånvarande. Jag har för enkelhetens skull skrivit Tyskland, fast egentligen var det en preussiskledd koalition som förde krig. Först 18 januari 1871 utropades det tyska kejsardömet under den preussiske kungen Vilhelm I – till råga på allt i spegelsalen, Versailles. Nu var Tyskland äntligen enat, vilket framför allt hade varit liberalernas önskemål i decennier.
Det går ju för om inte annat grannsämjans skull förstå varför dagens Tyskland inte vill fira segern mot Frankrike 1871! Fast anledningen till vad som nämast kan beskrivas som beröringsskräck till kejsardömet har också andra orsaker. Som så mycket annat är det arvet efter andra världskriget som spökar. De akademiska strider som utkämpats, nog så smärtsamma på sitt sätt, har framför allt handlat om huruvida Det tredje riket bör ses som en parentes eller med föregångare i Kejsartyskland. Den preussiska militarismen är hur som helst allmänt fördömd och i det offentliga umgänget är det smidigast att undvika hela epoken så långt det går.
Men däremed blir också självuppfattningen haltande. Förutom det uppenbara – den tyska enigheten som alla numerar uttalar sig så varmt om – innebar kejsardömets införande också rättsliga liberaliseringar på vissa områden (till exempel för judar i hela Tyskland) och Bismarcks sociala reformer skulle sedermera utgöra grunden för det vi brukar välfärdsstater. Att detta inte kan manifesteras i samhällsdebatten och offentliga hågkomster på samma sätt som de sämre sidorna och de uppenbart mörka kapitlen under 1900-talet påvisar hur traumatiserat Tyskland fortfarande är.