Det vitryska presidentvalet 9 augusti 2020 var planerad som en formalitet för postens innehavare sedan 1994 – Alexander Lukasjenko. Allt var visserligen inte riktigt som vanligt, kanske gick det rentav att ana visst missnöje med landets utveckling. Corona hade Lukasjenko åtminstone hanterat på sitt alldeles egna sätt: genom att förneka att covid-19 över huvud taget skulle vara en farlig sjukdom. Resten av världen hade måhända drabbats, men i Vitryssland fanns det inte någon pandemi.

Även om Vitryssland kallades Europas sista diktatur (som om Ryssland vore demokrati!) hade Lukasjenko en förmåga att flyga under den storpolitiska radarn. "Lagom" mycket förtryck och en försiktig utrikespolitik, som ändå kunde reta upp kollegan i Moskva, gjorde det interna oppositionsarbetet besvärligt och omvärlden tämligen ointresserad. Fast för säkerhets skull hade ändå Lukasjenko skärpt repressionen några snäpp. Oppositionsledaren Siarhej Tsichanouskij hade arresterats och även om hans hustru Svjatlana då istället ställde upp i presidentvalet var det något diktatorn i Minsk skrattade bort.

På valdagen kände sig Lukasjenko säker. Valresultatet hade förmodligen redan fastställts, till "måttfulla" 80,1 procent. Vad Lukasjenko inte insåg var att hans relativt framgångsrika vitryska populärdiktatur var på väg att rämna, att nationen Belarus istället skulle återuppstå.

Oppositions egna mätningar tydde i själva verket på att Svjatlana Tschanouskaja förmodligen fått närmare 60 procent av rösterna. Väljarna hade till sist tröttnat på den stöddige Lukasjenko. Dagarna och veckorna som följde exploderade Minsk i den belarusiska flaggans röda och vita färger, ibland tillsammans Pahonia – statsvapnet i form av en riddare (som man i princip dessutom delar med Litauen). Inte bara Minsk för övrigt. Över hela Belarus restes upprorets fana.

På gott och ont var det en mycket fredlig folkresning. Mycket blodsutgjutelse gick att undvika, i synnerhet som ett mer våldsamt uppträdande kanske varit meningslöst. Regimen hade förberett sig på ett ukrainskt scenario och samma förutsättningar för en lyckosam revolution förelåg inte. Men tyvärr innebär denna radikalpacifism också att upproret tappade tempo och att möjligheterna att välta regimen över ända kanske inte togs till vara.

Sedan dess har det gått utför. Säkerhetsstyrkornas brutalitet tvingade människor till ett allt försiktigare uppträdande. Demonstrationerna blev mindre och upphörde till sist i praktiken helt. I dag riskerar till och med en person som till exempel klär sig i vit jacka och röd mössa att gripas! Tusentals människor har arresterats, misshandlats och i vissa fall också mördats. Nu senast finns misstankar om att Lukasjenko håller på att bygga upp särskilda interneringsläger för dissidenter.

Oppositionen är tillfälligt tystad och inte ens i exil går regimmotståndare säkra. Som bekant kapades planet regimkritikern Raman Pratasevitj befann sig på och tvingades landa i Minsk. I Kiev återfanns för bara några dagar sedan dissidenten Vitaly Shishov mördad i en park. Förövarna står med största sannolikhet att hitta i vitryska KGB. Allt medan Lukasjenko försöker utöva utpressning mot EU genom flyktingsmuggling över den litauiska gränsen.

Situationen är så beklagansvärd den kan bli. Och ändå är den på sätt och vis hoppfull. För inte bara har Lukasjenko förlorat allt folkligt stöd – dessutom har belarusierna blivit nationellt medvetna. Vitryssland har blivit Belarus. Det är inte någon liten historisk seger.