I det ockuperade Ukraina mobiliseras även Lenin i den ryska imperialismens namn.
Den 21 januari 1924 dog Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd under sitt tagna namn Lenin. Men på tredje dagen återuppstod denna den förste sovjetledaren, i form av myten om honom själv. Allt orkestrerat av hans med tiden mest namnkunnige lärjunge – Josef Stalin.
Under sin krafts dagar hade den borgerligt tämligen puritanske Lenin avskytt persondyrkan i allmänhet och dyrkan av honom själv i synnerhet. Han uppskattade inte ens de i hans ögon överdrivna hyllningarna på hans 50-årsdag.
Fast det var då det. Redan 1918 hade Lenin utsatts för ett mordförsök och därefter tre slaganfall. Efter det sista 1923 försvann han i praktiken helt från politiken, men på grund av Lenins auktoritet kunde ingen ta över så länge han fortfarande levde. Det utnyttjades skickligt av Stalin, som så småningom såg till att göra begravningen till ett riktigt spektakel. Den 23 januari ställdes Lenins lik först ut på lit de parade i Moskva. Några dagar senare fördes det till den plats vid Kreml där hans mausoleum skulle ligga. Lenin balsamerades och blev det självklara vallfärdsmålet för kommunistiska pilgrimer från hela världen under decennier.
Jag besökte själv mausoleet för många år sedan. Det var ändå efter att den offentliga kulten hade upphört, få brydde sig om att besöka den kommunistiska tempelplatsen. Lenin såg faktiskt, tja inte levande men realistisk ut. Ändå är liket förstås ett tomt skal och bara överkroppen lär vara original, efter att man råkat slita itu honom under en renovering.
Möjligen är det ändå talande för Leninmytens stora historiska betydelse att han fått ligga kvar också långt efter Sovjetunionens fall och trots att underhållet av kroppen faktiskt är ganska kostsamt. Det illustrerar i sin tur Rysslands problem att hantera arvet efter både den historiske Lenins gärning och myten.
Talande nog tycks ändå det tidigare enklare än det senare. Till och med Rysslands nuvarande diktator, Vladimir Putin, har varit kritisk mot Lenin – för att han förstörde det gamla Ryssland. Fast framför allt handlar det nog om rädsla för att eventuell Leninnostalgi "på riktigt" skulle kunna föda nya revolutionära rörelser.
Myten är däremot svårare att frigöra sig ifrån och utnyttjas också av regimen för imperialistiska syften. Leninstatyerna har blivit symboler för det nygamla ryska imperiet (som Lenin själv avskydde) och det är samtidigt talande att det knappast finns en enda staty som står kvar i det fria Ukraina. Att inget av detta har att göra med den verkliga historien påvisades nyligen tydligt nog då en ny rysk ubåt döptes efter den gamle tyrannen Alexander III – som lät avrätta Lenins bror.
Lenins minne handlar i dagens Ryssland istället mycket om sovjetnostalgi, fast också här förvrängs historien. Sålunda uppmärksammas numera istället Stalins minne på ett sätt som hade varit otänkbar efter Chrusjtjovs avstalinisering på 50-talet. Strax blev Stalin en historisk icke-person man undvek efter bästa förmåga. I dag är det istället Lenin som är något av icke-personen.
Under sovjettiden var det förstås annorlunda. Redan kort efter Lenins död började statyer resas över honom överallt, ofta i den klassiska posen med fladdrande rock och en arm uppsträckt mot framtiden. Sekulära kultplatser som samtidigt symboliserade sovjetmakten. Därför var det så viktigt att också småorter i de mest avlägsna hörn av sovjetimperiet hade åtminstone en Lenin-staty.
Hur många som faktiskt trodde på Lenin – på ena eller andra sättet – kan förstås diskuteras. Okritisk vördnad blandades med ritualer för dess egen skull och låt gå-mentalitet. I stor utsträckning var det dock fråga om ideologiska potemkinkulisser, som historiens vindar raskt blåste omkull när väl Sovjetunionen föll.
Överallt samme Lenin i samma pose. Och överallt samma sovjethumor: "Har ni sett min nya rock?"
Den historiske Lenin var sällan någon godmodig farbror, utan ofta en ganska vresig gubbe vars politik samtidigt orsakade miljoner människors död redan under hans samtid. Detta insåg sovjetmedborgarna i varierande utsträckning, men höll tyst om. Medan utländska kommunister kunde vara nog så devota i relationen till den mytiske Lenin. Att han inspirerade många både ideologiskt och emotionellt är uppenbart.
Även utomlands blev tillbedjan med tiden dock mest en fråga om tomma ritualer. Politiskt påfrestande blev det inte förrän östkommunismen föll. Påfallande långsamt flyttades den vördade Lenin ner i källaren. När jag flyttade till Norrköping fanns till exempel både Lenin och hans profet Karl Marx kvar på porten till Vänsterpartiets lokal vid Nya torget. Så småningom försvann i största tystnad först Lenin, därefter Marx och till sist har som bekant partiet tvingats byta lokal.
Fast det är, som Kipling säger, en helt annan historia.