Minns ni smittkopparna? Nej, det gör ni nog inte. Sverige började vaccinera mot smittkoppor redan i början på 1800-talet. För ett halvsekel sedan utrotades sjukdomen i hela världen. Två virussamlingar är allt som återstår, i USA och Ryssland som minne av den ömsesidiga misstron under kalla kriget.
Hur som helst är jag vaccinerad, men 1976 upphörde vaccinationen i Sverige. Andra länder följde med. Och det är faktiskt ett stort problem just nu.
Ett fall av mpox har nämligen uppdagats i Stockholm. Personen ifråga har besökt områden i Afrika där smittan är endemisk sedan många år. Liknande fall har visserligen inträffat i andra europeiska länder tidigare, men då har det handlat om en äldre och mindre farlig version av smittan.
Det nu aktuella utbrottet i Centralafrika är inte smittsammare, utan också dödligare. Vad värre är drabbas barn i allmänhet och småbarn i synnerhet hårdare än vuxna. Och precis som i andra länder är det nu länge sedan någon vaccinerades mot smittkoppor. Mpox är nämligen en sjukdomskusin, mot vars dödlighet just smittkoppsvaccin är mycket effektivt.
Även om det i praktiken förstås är stor skillnad på exempelvis ett flyktingläger i Kongo och den allmäneuropeiska verkligheten, finns det alltså goda skäl att ta mpox på stort allvar.
Så tvingas vi fråga oss om det är dags nu igen, bara några år efter covidsmittan som orsakade så många dödsfall och stängde ner i vår samhällen.
Nej, kan vi nog i så fall – med lagom ödmjukhet – konstatera. Medan den tidigare versionen av mpox framför allt spreds mellan homosexuella män (och i den meningen påminde om de tidiga utbrotten av aids), tycks den nya versionen visserligen spridas mycket lättare. Ofta förefaller det räcka med lätta kroppskontakter, som ett handslag. Fast även om mycket är osäkert, kan man nog utgå ifrån att smittan ändå inte sprids alls lika lätt som covid-19.
Kanske räcker det med att sprita händerna igen! Och hålla lite avstånd. Kanske behöver vi inte stänga ner vårt samhälle. Kanske räcker det med att vaccinera hela den yngre delen av befolkningen mot smittkoppor.
Fast bäst är förstås att stoppa smittan redan vid gränsen. Det är svårt nog, vilket coronavirusets härjningar var ett bra exempel på. Om mpox får fäste i Europa kommer den garanterat att röra sig över gränserna, nästan oavsett motåtgärder.
Men vi är inte där än. I bästa fall går det att förhindra de trots relativt få fall som sprids från Afrika till vår kontinent. Detsamma gäller naturligtvis för möjliga smittvägar till både Amerika och Asien. I sammanhanget har Kina redan infört hårda gränskontroller.
Vi bör också kontrollera resande från i första hand drabbade delar från Afrika, så väl som det går att genomföra. Vi minns ju hur senfärdig reaktionen på covidsmittan var. Förmodligen hade densamma kommit till Sverige förr eller senare i vilket fall som helst, men lite hårdare tag från första början hade vunnit tid för oss. Det hade sannolikt räddat många människoliv.
På längre sikt räcker det ändå kanske inte. Just nu är farhågorna särskilt stora för att mpox ska spridas till flyktingläger i Sydsudan. Därifrån kan smittan ta vägen var som helst. Det kan inte heller uteslutas att mpox kommer till Europa via migrantbåtar över medelhavet. Ett allmäneuropeiskt hot som i så fall bara kan brytas genom hård internering.
Allra bäst är förstås att stoppa mpox på plats i Afrika. En biståndsuppgift som verkligen brådskar.