Vi har talat om det potentiella hotet från Ryssland i åratal. Vissa har varnat mer än andra. Många har däremot hävdat att det eventuella hotet var ganska litet. Storkrig vore alldeles för dyrt. Krym (Krim) och östra Donbas var undantag i en annars ganska försiktig utrikespolitik. Precis som Abchazien och Sydossetien innan dess.
Många undantag har det blivit. Få har förmått sig att se det uppenbara mönstret. Så kan också bristande självdisciplin ta sig uttryck.
Det var inte bättre förr. Däremot borde vi ha lärt oss något av historien. För 1939 var det också många som talade om krig. Man hade i själva verket talat om det i åratal.
Fast få vågade se vad som faktiskt höll på att inträffa. Tills Hitler gjorde vad han faktiskt alltid sagt att han skulle göra – bygga ett Stortyskland med militära medel.
Den ryske diktatorn Vladimir Putins storryska drömmar har varit uppenbara för alla i minst tio år. Målmedvetet har han – med direkta eller indirekta metoder – strävat efter att återuppbygga det gamla sovjetimperiet. Förutom tidigare militära aktioner mot Georgien och Ukraina, är Belarus numera att betrakta som en rysk lydstat av gammalt öststatsmärke, samtidigt som Armenien blivit beroende av Rysslands stöd och årets tidigare intervention påvisat Kazakstans satellitställning.
Anfallet mot Ukraina är på sätt och vis också mer rationellt än man kan tro. Putin tar helt enkelt en kalkylerad risk. Även om vi inte känner hans slutmål är det uppenbart att den ryske diktatorn inte kommer att nöja sig med att utöka den i praktiken redan ockuperade zonen runt Donetsk och Luhansk eller något sådant. Under alla omständigheter lär Putin försöka erövra hela Svarta havs-kusten öster om Krym, inklusive storstaden Mariupol.
Vad som är särskilt oroande är uppgifterna om ryska rörelser i Zjytomyr-regionen, vilken ligger väster om Kyjiv. Det finns farhågor för ryska planer på en överraskningsattack mot huvudstaden. Låt vara att en sådan aktion på ett så tidigt stadium också vore ett vågspel för Putin.
Den ryske diktatorn är säkert inte på väg att erövra hela Ukraina, medveten om vilket helvete ukrainska gerillakrigare erbjöd Röda armén efter andra världskriget, i själva verket långt in på 50-talet, i Galizien och Volynien längst i väster. Fast med detta sannolika undantag kan kriget gå hur som helst och det förefaller sannolikt att Putin försöker tvinga Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj till antingen eld upphör på Moskvas villkor, eller helt enkelt tänker sig att störta den folkvalda regeringen i Kyjiv och ersätta den med en marionettregim.
I skrivande stund är det emellertid svårt att veta exakt hur situationen ser ut på marken. Så mycket är klart är att militära mål anfallits med flyg, robotar, raketer och attackhelikoptrar över hela Ukraina. I områden nära gränsen har artilleribeskjutning förekommit. Det förefaller främst vara fråga om förbekämpning inför en massiv markoffensiv de närmaste dagarna. I vissa mån tycks densamma redan ha inletts.
Det är också svårt att veta hur effektivt det ukrainska försvaret varit. Mot missiler och raketer är möjligheterna till motbekämpning begränsade och i militära kretsar anser många att det viktigaste för det ukrainska försvaret just nu är att överleva till de mer omfattande markoffensiverna. Eftersom man kan räkna med att desamma utförs från flera riktningar samtidigt ställs den ukrainska armén inför en synnerligen besvärlig uppgift.
I skrivande stund är det inte heller klart vilka ekonomiska sanktioner Nato-länderna och EU förbereder. De hittillsvarande har uppenbarligen inte avskräckt Putin, varför det krävs mycket för att den ryske diktatorn ens ska överväga att närma sig förhandlingsbordet. Dessutom är det annat Ukraina behöver mer – nämligen vapen och ammunition. Med anledning av detta borde självklart också Sverige bidra med militär hjälp till Ukraina.
För Ukrainas sak är också vår. Nu vet vi ju vad som väntar, om inte Putin stoppas i Ukraina. Det går till exempel inte att utesluta militära provokationer mot våra baltiska grannar. Ska Nato kunna ha någon realistisk chans att försvara desamma med konventionella medel kan kontrollen över Gotland bli av central betydelse, varför rysk aggression mot ön i så fall inte kan uteslutas. Sverige är inte skyddat, vi är tvärtom mycket mer utsatta än många andra länder.