Inte sällan har vi glömt bort vad vi borde kommit ihåg, men det går att å andra sidan förstå om inte ens samtidens människor till fullo insåg vad som pågick. I Sverige och andra västeuropeiska länder var till exempel slaget om Warszawa 1920 något man på sin höjd läste om i tidningarna med förstrött intresse. Ändå var just det slaget ett av 1900-talets viktigaste.
Våren 1920 höll Lev Trotskijs röda armé på att vinna det ryska inbördeskriget åt bolsjevikerna. I stor utsträckning fick bolsjevikernas framgångar tillskrivas hans militära geni, men också hur splittrade den vita sidan var under kriget – politiskt såväl som geografiskt. Därtill kom ett stort antal nationella minoriteter, som först och främst önskade egna statsbildningar.
Trotskij och Lenin var överens om att nästa naturliga steg i världsrevolutionen var att, med general Michail Tuchatjevskijs ord, "gå mot Berlin över det polska liket". Det blev också Tuchatjevskij som fick ansvaret för anfallet. Men denne saknade Trotskijs självklara auktoritet och under offensiven skulle många underlydande militära befäl ibland göra lite som de själva tyckte, med förödande resultat.
Ett av dessa självsvåldiga befäl var ingen mindre än frontavsnittets politiske kommissarie Josef Stalin, varför vissa misstänkt honom för medvetet sabotage i syfte att underminera Trotskijs ställning. Men i själva verket hade Stalin faktiskt varnat för att polska arbetare och bönder aldrig skulle göra gemensam sak med bolsjevikerna.
Erfarenheterna talade också sitt tydliga språk. Först Finland och därefter de baltiska staterna hade utropat självständighet och försöken till kommunistiska revolutioner hade misslyckats överallt. Däremot befann sig nationerna emellanåt i konflikter med varandra. Polens statschef, tillika överbefälhavare, Jozef Pilsudski hoppades kunna bilda en storpolsk federation, inkluderande såväl litauer som belarusier och ukrainare, men mötte varierande motstånd bland dessa nationer. Däremot var de polska offensiverna österut initialt framgångsrika och eftersom det gick sämre för det ukrainska försöket till statsbildning, tvingades dess president Symon Petljura gå med på en allians med Polen. Tillsammans intog man bland annat Kiev.
Därefter vände det tvärt och när juli övergick i augusti stod alltså Röda armén nästan vid Warszawas portar. Men Stalin hade haft rätt om det polska folket – stödet för kommunismen var minimalt. Dessutom var Pilsudski helt införstådd med det moderna krigets realiteter. Han hade viss tillgång till såväl pansarbilar som franska stridsvagnar och insåg framför allt vikten av att slå ut fiendens kommunikationer. Inför slaget om Warszawa för i dagarna exakt hundra år sedan lyckades polska styrkor erövra eller störa ut de sovjetryska radioförbindelserna fullständigt.
Det som följde sedan har kallats Miraklet vid Vistula (Wisla). Den nederlagstippade polska försvarsmakten hade inte bara räddat nationen, utan också tilldelat Röda armén ett förödande nederlag, med sovjetryska förluster (döda, sårade och tillfångatagna) på mer än 100.000 man. I påföljande strider – bland annat något så anakronistiskt som det största kavallerislaget sedan Napoleonkrigen – skulle bolsjevikerna åter drivas långt österut.
Pilsudskis dröm om en multikulturell polskledd federation förverkligades visserligen aldrig. De styrande Nationaldemokraterna valde en något mindre statsbildning som var lättare att polonisera. En nationalistisk politik som skulle leda till stora besvärligheter längre fram.
Som självständig stat var Polen emellertid räddat och därigenom var den sovjetledda västoffensiven stoppad. Hade Röda armén vunnit vid Warszawa hade man förmodligen nått Berlin och kanske längre än så. Tyskland efter första världskriget var kaotiskt och saknade ett fungerande militärt försvar, men hade däremot ingen brist på militanta kommunister. Vad säger att inte att det sovjetryska ledargarnityret, med tillgång till Tysklands industriella resurser, stärkts i övertygelsen om världsrevolutionen? Hela kontinenten hade riskerat att hamna under bolsjevikernas järnstövel med allt från svältekonomi till röd terror och Gulagarkipelager.
Men Polen stod emellan.