Ännu en dag av krig i Ukraina och ännu en dag av måttliga ryska framgångar – även om trupperna norr om Kyjiv håller på att omgrupperas på ett oroväckande sätt. Det finns emellertid exempel på desperation, med åtföljande märkliga åtgärder. Liksom ökad terror – både utanför och innanför Kremls murar.
Förutom fortsatt terrorbeskjutning av Mariupol och Charkiv med flera städer, har städer över hela Ukraina angripits med attackflyg eller missiler. De militära skadorna har dock varit små. Snarare handlar det också om terrorkrigföring, där ingen i landet ska få känna sig säker. Ofta har civila mål bombats, inklusive skolor och sjukhus, kyrkor och en moské där enligt uppgift ett 80-tal människor sökt skydd.
Sedan tidigare har tjetjenska legosoldater – de avskydda så kallade kadyrovtsy – satts in, med måttligt framgångsrika resultat ska sägas. Enligt Kreml kommer tusentals "frivilliga" syriska soldater också sättas in. Experter på stadskrigföring, påstås det. Vi får väl se. Under andra världskriget skickades fanatiska fascister från Italien och Rumänien, ja till och med Spanien, till den tyska östfronten. Stridsvärdet visade sig var mycket lågt.
Det är inte svårt att ana desperationen, i en situation där den ryska krigsmakten skulle behöva kalla in egna reservister istället. Något som emellertid skulle kunna leda till ytterligare protester på hemmaplan och deserteringar längs fronten. De flesta ryska soldater tycks avsky kriget, vilket också övergivna och till synes funktionsdugliga stridsvagnar och andra fordon pekar mot.
Givet dessa omständigheter tycks Rysslands president Vladimir Putin inställd på att så snabbt som möjligt försöka vinna kriget. Fast det finns också motstridiga signaler. Uppträdandet gentemot redan omringade städer tyder snarare på belägringskrigföring. Städerna ska svältas ut under ständig artilleribeskjutning.
Är det detta öde som eventuellt också väntar Kyjiv? Tankarna går i så fall till Sarajevos långa belägring under det jugoslaviska upplösningskriget. Fast i Kyjivs fall har en stor del av den civila befolkningen redan hunnit fly den ukrainska huvudstaden och de geografiska förutsättningarna är också annorlunda.
Terror kan ta sig många uttryck. Borgmästaren i Melitopol har kidnappats och i Cherson (båda städerna har ockuperats) har hundratals civila gripits, för att föras till okända öden. Under tiden hotar Kreml i förtäckta ordalag med att använda både kemstridsmedel som i värsta fall till och med kärnvapen. Terrorhot som främst syftar till att skrämma, även om begränsade kemvapenanfall inte kan uteslutas.
Till detta kommer de misslyckade försöken att med fejkade militära provokationer ge Belarus diktator Alexander Lukasjenko en ursäkt att aktivt gå in i kriget på Rysslands sida. Fast för en gångs skulle förefaller kanske Lukasjenko ha återfunnit något av sin tidigare mer realistiska syn på saker och ting. Diktatorn är nog medveten om hur impopulärt kriget är bland folk i gemen och att varje försök till att skicka mer än symboliska truppstyrkor över gränser riskerar att leda till ordervägran och massdesertering – ja till och med revolution på hemmaplan.
Under tiden är Putin nog så upptagen med – verkliga eller inbillade – fiender i den egna umgängeskretsen. Enligt delvis bekräftade uppgifter har ett större antal ledande personer inom säkerhetstjänsten FSB gripits. Det råder alltså något av inbördeskrig inom den ryska eliten, där vissa tecken tyder på ett ökande missnöje med Putin. I detta läge försöker diktatorn stärka sin ställning med utrensningar som för tanken till Stalin.