När Sverige till sist fick sin första kvinnliga ärkebiskop 2014 var det snudd på en icke-nyhet. I sig avspeglade detta möjligen den långtgående sekulariseringen, men kalabalikens frånvaro var samtidigt uttryck för något kanske mycket svenskt. När väl ett tidigare potentiellt kontroversiellt beslut fattats har nämligen frågan ofta redan debatterats sönder och därmed mist sin sprängkraft. Kvinnoprästfrågan hade ju rört upp känslorna i decennier, men 2014 var paradigmskiftet redan mentalt genomfört.
Kanske förhåller det sig på liknande sätt med delar av invandringsfrågan. Påstått kontroversiell, definitivt med politiska konsekvenser och under åratal hårt debatterad. Fast kanske inte så mycket längre.
En del av denna invandringsproblematik är ju grunderna för medborgarskap och under tisdagen presenterades den av regeringen tillsatta utredningen i frågan. Det blev något av ett antiklimax. Trots att förslagen är relativt långtgående, och ännu för några år sedan orsakat betydande kontroverser, bemöttes utredningen nu närmast av (irriterad eller välvillig) likgiltighet.
Med ett undantag. Mer om det lite senare.
Vad utredaren, kammarrättslagman Kirsi Laakso Utvik, föreslår är först och främst att det ska ta längre tid för att få medborgarskap. Eller ja, är det i praktiken vad som föreslås?
Åtta istället för som i dag fem års så kallad hemvisttid i Sverige. Fast inte för bland andra flyktingar, statslösa eller "unga vuxna". Många undantag blir det.
Då är kraven på hederligt levnadssätt tydligare. Den som döms för brott som i straffskalan har ett maxstraff på minst två år får inte söka medborgarskap. Inte heller om en person döms för upprepad brottslighet. Det märkliga är egentligen att det inte är så redan i dag. Kanske också att utredaren inte föreslår en ytterligare skärpning. För handen på hjärtat, även om vi inte bör vara omänskliga och även om bagatellbrott kanske inte behöver vara diskvalificerande, finns det egentligen ingen anledning att tillämpa något annat än principiell nolltolerans.
För att få bli medborgare krävs det också ett godkänt samhällskunskapsprov, nu utökat med kunskaper om svenska medier och barnens rättigheter. Välment, men av liten praktisk betydelse. Då är språktest viktigare.
Skarpt är däremot kravet på återinförd egenförsörjning. Det tycks Miljöpartiet redan invända emot, men det behöver vi förstås inte bry oss om. Däremot kan det bli något otydligt vad som kommer att hända med icke arbetande makar. Medborgarskapet i sig är ju individuellt, men konsekvenserna för samhället bör också vägas in. I motsats till utredarens intentioner riskerar egenförsörjningskravet att leda till en kvinnofälla inom vissa invandrargrupper. Om den äkta mannen i praktiken lättare kan få medborgarskap än hustrun uppstår nämligen en faktisk rättighetsklyfta – till kvinnans nackdel. Dessutom sägs lite om försörjningskravets utformning vid mycket stora familjebildningar.
Det av Sverigedemokraterna åtminstone tidigare framförda förslaget om en obligatorisk medborgarskapsceremoni – inklusive en offentlig lojalitetsförklaring – handlar emellertid om nationalistisk godhetssignalering. Kombinera med krav på att vifta med regnbågsflaggan så blir vänstern också glad, men inget av detta behövs förstås i en liberal demokrati. Framför allt säger det ingenting reellt om det underförstådda integrationskrav som följer med medborgarskapet.
Utredaren avvisar SD:s önskemål, vilket i så fall väl är det enda politiskt kontroversiella undantaget i det allmänna samförståndet som vi nämnde ovan. Fast det lär nog inte leda till någon regeringskris.