Brand efter sprängdåd i Hässelby.
Det räckte inte med våldet i Östergötland för att Polisen skulle utlysa en så kallad Särskild händelse. Men när bomberna exploderar i Stockholmsförorterna Hässelby och närbelägna Huddinge, ja då blir det annat ljud i skällan! Fast om vi ska vara ärliga utlyser Polisen en Särskild händelse på nationell nivå, inte bara i huvudstaden. Gott så, även om man med tanke på tidigare Särskilda händelser kan fråga sig hur stor skillnaden kommer att bli i praktiken.
Ytterligare åtgärder på andra håll framstår främst motiverade av det politiska trycket. Det är naturligtvis inte fel att bjuda in partier utanför regeringen till Nationella säkerhetsrådet, i syfte att diskutera den senaste tidens våldsutveckling. Fast det utgör i sig knappast någon lösning på våldet. Inte mer än att Ulf Kristersson valde att använda en del av sitt tal till nationen för att skälla på Socialdemokraterna. Även om statsministern hade rätt i sak.
Det som har betydelse är den upprustning av polisen som pågår och de straffskärpningar som regeringen successivt genomdriver. Samt naturligtvis polisens faktiska insatser på gator och torg. Härvidlag är det inte bara den synliga, uniformerade polisens arbete som är viktig, utan också det dolda underättelsearbetet och de påföljande analyserna i dolda rum.
Förr eller senare kommer allt detta att ge resultatet, inte minst eftersom delar av den grövsta brottsligheten är självförbrännande. Till och med gängkriminella inser behovet av viss självsanering.
Vad våldet tyder på är en illegal marknad som inte hunnit stabilisera sig. Då uppstår konflikter mellan kriminella grupper, som i sin tur kan urarta till öppet krig. Det skadar de illegala affärerna, varför yrkeskriminella (i motsats till vad man kanske kan tro) föredrar fred. Att man i lugn och ro delar upp marknaden i form av narkotikahandel, prostitution och så kallad beskyddarverksamhet med mera.
Risken är förstås att samhället då sänker garden, när de för allmänhet uppenbart livsfarliga situationerna minskar eller försvinner. I själva verket har det redan börjat.
Journalisten och statsvetaren Johannes Wahlström och säkerhetsexperten Jan Persson har skrivit en bok om denna utveckling – Klanerna. Den systemhotande brottsligheten (aftonbladet.se). Enligt författarna håller klaner (i dess bokstavliga mening, alltså primärt personer som är släkt med varandra) på att etablera sig i Sverige. De kommer från Afrika, Balkan och Mellanöstern och ägnar sig inte bara, eller ens primärt, åt kriminell verksamhet. Det mesta är faktiskt lagligt, men den legala verksamheten används för pengatvätt. Det ena går in i det andra och inom klanen hjälps man åt.
Allvarligast är egentligen att många ägnar sig åt till synes oklanderlig infiltration av samhällets viktigare institutioner, för att skaffa klanen fördelar. Vi talar alltså om tjänstemän inom såväl privat som offentlig sektor, men också politiker.
Vi bör inte underskatta betydelse av släktskap och permanenta organisationer. Det är något helt annat än löst sammansätta förortsgäng av aldrig så våldsamma tonåringar.
De mest berömda exemplen på dylika organisationer är naturligtvis de italienska maffiaorganisationerna, i Cosa Nostras fall med "lyckosamma" avknoppningar i USA.
Där är vi inte – ännu. Men klanbrottsligheten i Sverige ska inte underskattas. Det finns risk för att vi inte ser den på grund av att fokus, helt begripligt, ligger på det öppna våldet. Det finns också risk för att vi inte ser den av politiskt korrrekta skäl, då klankriminaliteten är starkt kopplad till tidigare decenniers liberala invandringspolitik.