Kommer Mark Rutte (th) att ta över som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg (tv)?
Sverige har knappt hunnit bli medlem av Nato förrän vi kastas direkt in i hetluften. Efter många om och men kommer försvarsalliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg äntligen att få gå i pension. Fast någon efterträdare har man ännu inte lyckats ena sig kring. Som vanligt är det framför allt Ungerns premiärminister Viktor Orbán som krånglar.
Stoltenberg tänker hur som helst inte lämna scenen förrän han får stöd för ett minst sagt ambitiöst förslag. Generalsekreteraren vill inrätta en fond för Ukraina, som under fem års tid ska betala ut 100 miljarder dollar – över 1000 miljarder kronor. Därmed ska stödet till Ukraina säkras även i händelse av att den närmast Ukrainafientlige Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet.
Det är ett minst sagt välkommet förslag, därtill presenterat samtidigt som Nato fyller 75 år, vilket emellertid också måste sättas i perspektiv. Bara det understöd som den amerikanska kongressen fortsätter hålla som gisslan löper på 60 miljarder dollar. Krig är dyrt. Och alla är dessutom inte överens om varken fonden eller den överenskomna summan.
Tyvärr måste man erkänna att en viss dubbelmoral samtidigt vidlåder den amerikanska utrikespolitiken. Med all rätt brukar ju Washington klaga på att de europeiska länderna inte tar sitt ekonomiska ansvar för Nato. Likaså att man jämfört med Förenta Staterna inte gjort tillräckligt för Ukraina. Men nu, när ett sådan initiativ faktiskt finns, skruvar den amerikanske utrikesministern Anthony Blinken på sig. Framför allt vill man inte förlora ledarskapet för den så kallade Ramstein-gruppen – koalitionen av villiga som hittills väglett hjälpen till Ukraina.
Och så protesterar, förstås, Orbán. Och varnar för att Nato riskerar att få en alltför "offensiv" prägel. Vad han hoppas vinna denna gång är oklart. Precis som när ny generalsekreterare ska väljas.
Med sådana "vänner" behöver man knappt några fiender. Donald Trump och Viktor Orbán har fjäskat för varandra förr.
Ett tag framstod Estlands premiärminister Kaja Kallas som favorit, men inrikespolitiska problem har tvingat henne till reträtt. Kallas stöder nu istället hennes holländske kollega Mark Rutte. Ett ganska, men förmodligen bara just ganska, bra val.
Som premiärminister i det politiskt ständigt sargade Nederländerna har Rutte varit en mästare på att sy ihop koalitioner. Han är dessutom något för de flesta europeiska länder så ovanligt som en framgångsrik liberal, som lyckats hålla nationalpopulister och extremister stången.
Fast visionär är han knappast. Och dessutom blott kanske lite för kompromissvillig. När Nato i dagens svåra världsläge behöver en principfast person, beredd att ta strid – även om det eventuellt riskerar en del av den inre sammanhållningen.
Hans motkandidat är Rumäniens president Klaus Iohannis, som vill ge Nato en mer östlig profil. Iohannis, som tillhör den tysksaxiska minoriteten i Transsylvanien, är precis som Rutte ett namn Sverige utan vidare skulle kunna rösta på. Fast det kommer inte att bli han. För det motsätter sig – ja, ni gissar rätt – Viktor Orbán.
I detta fall är den ungerske premiärministern visserligen trogen sin nationalpopulistiska ideologi, enligt vilket Transsylvanien egentligen tillhör Ungern. För så var det fram till för lite drygt hundra år sedan.
Därför kommer Ungern, och möjligen mer överraskande Slovakien, endast att rösta för Rutte under förutsättning att Iohannis drar tillbaka sin kandidatur! (Eller något sådant, för i ärlighetens namn vet nog ingen riktigt hur det slutar.)
Under tiden slåss Ukraina med varierande framgång för sin överlevnad. Enkelt uttryckt kan man säga att det går bra i luften och till sjöss, men sämre på land. Ukraina har med hjälp av drönare lyckats angripa mål långt inne i Ryssland och med motsvarande drönare som småbåtar lyckats sätta en stor del av den ryska Svarta havs-flottan ur spel. Samtidigt som få längre ens vågar hoppas på en ukrainsk sommaroffensiv. Istället är frågan hur länge man orkar hålla emot en motsvarande rysk offensiv i sommar.
Ukraina behöver alltså hjälp – nu. Först och främst med ammunition och luftvärn. Det är nog bra om Nato lyckas ena sig om en mer långsiktig hjälp, men det kan bli för lite och framför allt för sent. Precis som så många gånger tidigare med hjälpen till Ukraina under kriget.