Henry Kissinger, Kinas premiärminister Zhou Enlai och ordförande Mao.
Han har fortfarande förmågan att reta upp människor, Heinz (Henry) Alfred Kissinger. På tiden det begav sig – när han var säkerhetsrådgivare och utrikesminister till presidenterna Nixon och Ford – var det vänstern i både USA och Europa (inte minst Sverige) som av grumliga skäl avskydde honom. Fast så sent som förra året retade han också upp Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj genom att föreslå förhandlingar med Ryssland enligt principen land mot fred.
Fast om vi känner Kissinger rätt ansåg han förmodligen att Zelenskyj gjorde rätt, som blev rasande. Presidenten för ett land i krig måste naturligtvis inta en attityd, om inte annat utåt, som innebär ett avvisande av kompromisser.
Kissingers roll är en annan, när han delar med sig av decenniers kunskap om världspolitiken. Och det handlar hur som helst inte om någon Kyiv-fientlig politik, bara realpolitik som kan anpassas efter omständigheterna. Nyligen påpekade han hur önskvärt det vore att släppa in Ukraina i Nato så snabbt som möjligt. Och ansåg att Zelenskyj agerat som en utmärkt president, inte minst eftersom han strävar efter ett gott samtalsklimat med Kina – som skulle kunna agera medlare i konflikten.
Hans kanske största utrikespolitiska triumf var hur han lyckades lirka upp den låsta kinesiska dörren under två besök i Peking (varav det första i hemlighet). Det heter ju att "bara Nixon kunde åka till Kina", fast i själva verket hade Richard Nixon aldrig kunnat öppna dörren om inte Kissinger låst upp den för honom. Hans diplomati var avgörande för ett storpolitiskt lappkast som inte bara gjorde världens vänster oerhört förvirrad, utan också chockade Moskva.
Det var vad Kissinger hade hoppats på. Vad han insåg var dels att en så potentiellt stark stormakt som Fastlandskina aldrig gick att isolera världspolitiskt i längden. Men också att två skulle kunna slå den tredje. I Kreml hade ingen räknat med vänskapligare relationer mellan Washington och Peking.
Plötsligen gick det visst för sig för ryska kommunister att göra affärer med jänkare! Leonid Brezjnev med entourage besökte Camp David och mjukare relationer öppnade nya dörrar, till de första stora nedrustningsavtalen, men också Helsingforskonferensen 1975.
Detta var själva grunden i Kissingers utrikespolitik. Att skapa avspänning mellan öst och väst. Han lyckades utomordentligt, eftersom få som honom haft förmåga att tillämpa det tyska begreppet realpolitik på högsta nivå. Det innebär stor kompromissvilja, men bara från en styrkeposition. Likaså en beredskap att tala med alla och verkligen försöka förstå sina kontrahenter.
Henry Kissinger tillsammans med generalsekreterare Leonid Brezjnev, president Gerald Ford och utrikesminister Andrej Gromyko.
Ibland blev resultatet inte det avsedda. Kissingers stöd till Chiles Augusto Pinochet blir bara initialt begripligt givet risken för ett kommunistiskt Chile (vilket med den kubanska erfarenheten i minne knappast hade gjort diktaturen mer aptitlig), medan stödet till Argentinas Jorge Videla bara kan beskrivas som ett misslyckande från första början.
Andra insatser är mindre kända. I Rhodesia tvingade han det vita minoritetsstyret att överge sin rasistiska politik och i Mellanöstern eftersträvade Kissinger en linje som balanserade olika krafter gentemot varandra. Det senare gav frukt först efter att han lämnat utrikesministerposten, i samband med Camp David-avtalet 1978.
Men det var för freden i Vietnam han fick Nobels fredspris, tillsammans med Nordvietnams fredsförhandlare Le Duc Tho 1973. Ett kontroversiellt pris, påstås det, som aldrig heller gjorde Kissinger riktigt bekväm. Tragedin i Vietnam fullbordades efter att den amerikanska kongressen vägrade Sydvietnam materiellt stöd efter att de egna trupperna dragits tillbaka. Under fredsförhandlingarna hade Kissinger tvingats förhandla inte bara med en svår nordvietnamesisk motpart utan också en orealistisk regering i Sydvietnam och en president (Nixon) som han långt ifrån alltid drog jämnt med.
Henry Kissinger och Nordvietnams chefförhandlare Le Duc Tho i Paris 1973.
Det börjar blir länge sedan, men är för den skull inte bara historia. Ibland rör sig storpolitiken i cirklar snarare än linjärt och man kan fråga sig om inte dagens alltmer spända relation mellan USA och Kina påminner om situationen före första världskriget. En spänning som bara väntar på sin urladdning. I en färsk intervju varnar Kissinger för att vi förmodligen bara har några år på oss för att förhindra ett amerikansk-kinesiskt storkrig, men också för övertro på AI – som kan leda till att makthavare tappar kontrollen över händelseförloppet under ett kritiskt skeende.
När första världskriget bröt ut skyllde nära nog alla på att mobiliseringen var tekniskt nödvändig och inte gick att stoppa. Det är inte svårt att se parallellerna.
Det finns fortfarande goda skäl att lyssna på Henry Kissinger, 100 år i dag.
Still going strong. Henry Kissinger på länk i samband med Världsekonomiskt forum i Davos tidigare i år.