Många har anledning att sakna Boris Johnson

Premiärministern var en hopplös brexitör och inrikespolitiskt omstridd, men samtidigt Ukrainas – och Sveriges – bästa vän.

Ledarkrönika 9 juli 2022 05:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

När en stats- eller regeringschef lämnar sin post hör det till god ton i det internationella umgänget att uttrycka sig uppskattande om personen i fråga. Undantag finns dock, till exempel om personen tvingats bort efter en längre tids inrikespolitisk turbulens. Då brukar andra länders företrädare uttrycka sig i försiktigare ordalag.

Så är också fallet efter att Storbritanniens premiärminister Boris Johnson till sist beslutat sig för att lämna sin post, även om han i praktiken möjligen kommer att sitta kvar ända till hösten. Europeiska politiker som under andra omständigheter berömt Johnsons gärning väljer nu ett försiktigt språkbruk, eller talar om de goda relationerna till Storbritannien i största allmänhet.

 

Sålunda väljer utrikesminister Ann Linde (S) att blott "notera" Johnsons avgång, samtidigt som hon konstaterar att "vi kommer att fortsätta arbeta för goda bilaterala relationer mellan Storbritannien och Sverige". Fast lite beröm kan Linde ändå kosta på sig: "Johnson var också på Harpsund och skrev under säkerhetsförsäkringar från Storbritannien till Sverige i ett memorandum of understanding. Så den relationen mellan de två länderna har varit utmärkt".

Visst har det varit så och det är egentligen lite paradoxalt. För när britterna under inte minst samme Johnson – då i rollen som populistisk brexitör – lämnade EU förlorade vi inte bara vår tyngsta allierade inom unionen, brexit innebar också indirekt att det säkerhetspolitiska samarbetet försvagades.

 

Fast det var då det, före Rysslands storanfall på Ukraina i februari. Därefter förändrades allt.

Johnson var en av få toppolitiker som insåg hur farliga den ryske diktatorn Vladimir Putins ambitioner var redan före angreppet. När storkriget väl var ett faktum har Johnson varit en av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyjs allra bästa vänner och Storbritannien är också det europeiska land som stått för de största vapenleveranserna till Ukrainas fromma. Det är inte utan att Zelenskyj nu berömmer Johnson inte lite, utan mycket. "Vi tar alla emot beskedet med sorg. Inte bara jag, utan hela det ukrainska samhället som uppskattar dig mycket", sade presidenten efter ha ringt upp Johnson.

 

Dessutom är det ju också så att Minervas uggla flyger först i skymningen. I historiens ljus kan en tidigare samtids mest uppskattade makthavare ha visat sig att begått allvarliga misstag, medan mer tveksamma politiker kan få upprättelse när det dagspolitiska dammet lagt sig.

När Harry S Truman lämnade sin post 1953 var han allmänt impopulär, men anses i dag rentav ha varit en av de främsta amerikanska presidenterna någonsin. Medan Angela Merkel var allmänt hyllad när hon avgick som tysk förbundskansler, bara för att redan genomgå en ganska kärv historisk omprövning, såväl säkerhets- som energipolitiskt.

 

För svensk räkning innebär Johnsons avgång en verklig förlust, eftersom han engagerat sig djupt för ökat försvarssamarbete med Sverige, varit vårt stora stöd i ansökningen till Nato-medlemskap och något av en personlig garant mot rysk aggression under det i viss mån säkerhetspolitiska limbo vi för närvarande befinner oss i.

Medan den nordatlantiska länken förstärkts under Johnson, har Kontinentaleuropa visat sig från en sämre sida. Merkels efterträdare Olaf Scholz har visserligen inlett en säkerhetspolitisk omprövning, men i grund och botten förefaller han fortfarande vara en svag ledare, vars hjälp till Ukraina inte imponerar. På motsvarande sätt (men geopolitiskt sannolikt allvarligare) har den franske presidenten Emmanuel Macrons medlingsförsök misslyckats, förnedrande nog eftersom Putin betraktar Frankrike som den andra klassens stormakt nationen också är. Därtill ligger Frankrike långt efter Storbritannien vad gäller materiellt stöd till Ukraina.

 

I Kyiv är man medveten om den ständigt underliggande risken för eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Samtidigt som den ryska krigsmakten intensifierar terrorbombningarna – mot bostadsområden, men också som i veckan då Pedagogiska universitetet i Charkiv besköts och mer eller mindre totalförstördes – fruktar den ukrainska statsledningen att Storbritanniens pådrivande roll nu kommer att försvagas.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa