Olof Palme myntade uttrycket "det dukade bordet", han menade alltså att allting var i god ordning när den borgerliga ministären Fälldin tog över regeringsmakten 1976 (och att de borgerliga partierna sedan inte bara hade ätit upp allt på bordet utan "har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort").
Det var förstås inte sant, men likväl retoriskt briljant – och något att fundera på nu när det är Stefan Löfvens tur att lämna över ett mer eller mindre dukat bord till efterträdaren. I veckan som gått har statsministern inte bara hunnit med sin sista regeringsförklaring, utan dessutom genomlidit sin sista partiledardebatt. Och vi skriver "genomlidit" för även om riksdagsdebatter varit mindre pressade tillställningar än motsvarande partiledardebatter i tv, har Löfven aldrig framstått som riktigt bekväm med situationen.
Kanske gäller det politiken i stort. Löfven var ju ett ganska motvilligt val till partiledare, efter Mona Sahlins och Håkan Juholts fiasko på posten. Ingen väntade sig å andra sidan underverk av Löfven. Bara "någon djävla ordning", för att citera den gamle kommunistledaren CH Hermansson.
Internt funkade det. Och i valet 2014 lyckades han besegra en med tiden allt tröttare Fredrik Reinfeldt. Om det nu var så mycket till seger. Valresultatet slutade på ganska exakt 31 procent jämnt och ett ynka mandat mer än valet innan (vilket då beskrivits som en katastrof). Fast framför allt fanns det inte någon given majoritet bakom Löfven. Han tvingades till att börja med styra på en av riksdagen antagen Alliansbudget men räddades kvar på statsministerposten genom den halvmesyr som decemberöverenskommelsen sedermera visade sig vara.
Det blev inte mycket lättare efter påföljande val. Socialdemokraterna backade åter och veckor av parlamentariskt kannstöpande följde. Samt till slut en sorts motvillig halvkoalition med Liberalerna och framför allt Centerpartiet. Fast Löfven satt kvar. Och detta – att till varje pris behålla regeringsmakten – är ändå något av en socialdemokratisk kardinaldygd.
I ärlighetens namn var alltså det parlamentariska läget hopplöst. I ärlighetens namn har också båda Löfvens mandatperioder präglats av kriser. Först flyktingkrisen, sedan pandemin. I båda fallen duger det verkligen att tala om politiskt genomlidna trauman. "Mästerförhandlaren" Löfven visade sig i själva verket vara en visserligen lugn, men ganska dålig krispolitiker.
Hans standardlösning har ofta varit att skjuta på framtiden det som inte nödvändigtvis måste göras i dag. Det är i sig inte alltid en dålig strategi. Självaste Tage Erlander brukade tala om att beslut borde "värka fram". Fast det förutsätter förstås att man förr eller senare faktiskt fattar beslut också.
Och då kommer man tillbaka till det dukade bordet. Fast i Löfvens fall handlar det snarare om disk som staplats på hög under alltför lång tid. Hur han till sist bara inte orkade längre, utan slog igen dörren till köket. Andra får fixa Cementakrisen, skyhög brottslighet, misslyckad integration och risk för forcerad kärnkraftsavveckling. Liksom för den delen EU:s sociala pelare som Löfven välkomnade, men som nu riskerar att skada själva den svenska modellen när federala minimilöner ska ersätta förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det blir Magdalena Andersson som får ställa sig och diska.