Valåret har börjat besvärligt för Frankrikes president Emmanuel Macron. Först har han fått konkurrens i form av Republikanernas Valérie Pécresse, som visserligen ligger efter i opinionsundersökningarna men ändå är en realistisk utmanare i vårens presidentval.
Därefter sprack Macrons hela utrikespolitiska strategi då kollegan Vladimir Putin i Ryssland har den dåliga smaken att hota Europa med storkrig.
Oavsett om det blir ett ryskt generalanfall på Ukraina eller inte, är det uppenbart att inte bara Macrons planer, utan hela Europas politiska karta får ritas om. Det nya kalla kriget är här. På många sätt trots annorlunda än det gamla, inte minst eftersom huvudmotståndarna på en global skala är USA och Kina snarare än USA och Ryssland. Fast ändå – och inte minst i Europa – en återgång till många av de realpolitiska förutsättningarna som rådde till och med 80-talet.
Det passar utomordentligt illa i Macrons förhoppningar om europeisk "suveränitet" och strategisk autonomi. Inte för att dessa önskemål nödvändigtvis blivit mindre attraktiva i sig, utan för att de dagspolitiska förutsättningarna förändrats med kort varsel. Plötsligen har det blivit uppenbart (om det inte var det redan tidigare) hur beroende vi européer är av Nato och fortsatt amerikansk närvaro. EU kommer inte att kunna balansera Ryssland under överskådlig framtid, ens om den politiska sammanhållningen funnits, vilket knappast heller är fallet. Dessutom finns redan Nato, i huvudsak med samma medlemmar som i unionen. Vill Frankrike och andra länder spela en viktigare roll gör de detta bäst genom just Nato.
När Macron därför talar om en ny europeisk säkerhetsordning låter det plötsligen mycket illa, eftersom Putin använder samma språkbruk. De menar förstås helt olika saker, men den macronska retoriken kan användas av antivästliga krafter för att så split i Europa.
I det internationella umgänget är det ofta guld att tiga, hellre än att säga något som medvetet kan vantolkas – i synnerhet när tunga aktörer som en fransk president uttalar sig. Att Macron i förhandlingar, eller snarare samtal, med Putin eventuellt ska ha erbjudit en "finlandisering" av Ukraina är därför utomordentligt allvarligt, även om Macron inte alls menade detta.
Macron hävdar samtidigt att Putin lovat ett inte eskalera situationen ytterligare, vilket Kreml dock förnekar. Istället passar Putins pressekreterare Dmitrij Peskov på att förolämpa den franske presidenten, genom att myndigt påpeka att en överenskommelse mellan Ryssland och Frankrike vore omöjlig eftersom den inte skulle fylla någon funktion. "Frankrike är ett ledande land i EU, Frankrike är medlem i Nato, men Paris är inte dess ledare. I detta block bestämmer ett helt annat land."
Tidigare har Frankrike, liksom Tyskland, kunnat spela en viss roll i diplomatin gentemot Moskva, men dessa dagar förefaller nu över. Putin kräver att, nominellt, åter bli betraktad som den amerikanske presidenten Joe Bidens jämlike. Precis som under det kalla kriget.
På sätt och vis kan det vara bra! Sannolikt är det någonstans där vi finner Putins minimikrav för att inte gå till storanfall mot Ukraina. En uppgörelse med Förenta Staterna som på den gamla goda tiden – och inte nödvändigtvis med stora eftergifter från Washingtons sida. Över huvudet på oss européer som nu, liksom då, inte har stort annat val än att hoppas på fortsatt maximal amerikansk närvaro i Europa.
För Macron innebär detta emellertid inte bara att medlingsförsöken varit mer eller mindre misslyckade. Även om Peskovs påpekande sakligt inte ligger lång från sanningen – Frankrike är en regional snarare än global stormakt – svider nämligen detta dystra faktum i själen hos varje fransk president. Dessutom riskerar det förstås att se illa ut i presidentvalet.
Att den franska utrikespolitiken är ett under av klarhet jämfört med den tyska veligheten är en klen tröst i sammanhanget. Fast visar ändå kanske vägen framåt för Frankrike – oavsett vad presidenten heter. Macron har nämligen redan lyckats erövra rollen som EU:s verkliga ansikte utåt, den roll Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel spelade. Konkurrensen från Storbritannien är numera begränsad, helt enkelt eftersom Det förenade kungariket inte längre är medlem av EU.
Ska Frankrike kunna spela denna roll krävs dock att varje fransk president blir varje amerikansk bästa allierade. För en nation som ända Charles de Gaulle strävat efter en helt egen utrikespolitik kan det bli nog så påfrestande.